Rakare, friare, friskare: Kollontajs vision för kvinnokroppen



Yüklə 114.2 Kb.
tarix25.04.2016
ölçüsü114.2 Kb.




Anna Rotkirch

Rakare, friare, friskare: Kollontajs vision för kvinnokroppen

Ur Y.Sorbye (red.) Revolusjon, kjaerlighet, diplomati. Aleksandra Kollontaj og Norden, , 83-104. Oslo: Unipub.


I början av 1920-talet föreläste Aleksandra Kollontaj om kvinnans ställning i samhällsutvecklingen.1 Hon hade varit av olika åsikt med Lenin redan år 1918, då hon avgick från posten som kommissarie i sociala frågor, och sedan genom sitt deltagande i Arbetaroppositionen 1921; avståndet till den styrande sovjeteliten växte snabbt och säkert. Föreläsningarna vid Sverdlov-universitetet i Moskva avslutas med en rad visioner för den nya vardag och samhällsmoral som kommunismen kommer att leda till. Revolutionen gjorde vissa misstag, menar Kollontaj, men hennes eget skötebarn, kvinnofrågan, löstes rätt från första början:
I sökandet efter sådana nya former för hushållningen och vardagen som skulle motsvara proletariatets intressen gjorde sovjetrepubliken oundvikligen en rad misstag och ändrade och tillrättalade sin linje ett antal gånger. Men angående social uppfostran och moderskapets skydd valde arbetarrepubliken genast rätt väg. Och just på detta område fulländas nu en enorm och djup revolution av seder och åskådningar.2
Det här påståendet, ett av otaliga liknande från dessa år, bjuder i ett nötskal på både Kollontajs tjusning och begränsning som feministisk aktivist och teoretiker. Hon sägs ha varit en lysande talare, medan skriftspråket lätt blir aningen schematiskt. Stilen är självsäker, ofta tvärsäker, men lyckas ändå lyhört dokumentera samtida skeenden. Hennes åsikter om kvinnoemancipationens rätta väg hölls på det stora hela oförändrade livet igenom om än åsikterna i sig ofta är förbryllande ambivalenta.3 Trots att Kollontaj var en av kommunistpartiets modigaste kritiker, arbetade hon lojalt för sovjetstaten till sin död. Hennes könspolitiska program var först udda, sedan utfruset och nedtystat bland partikamraterna; samtidigt lyckades skrifter som ovan nämnda föreläsningsserie, romanerna och «breven till ungdomen» engagera vanliga människor, och hennes idéer debatterades vida under hela 1920-talet.4

Mer än någon annan marxist brann Kollontaj för den psykiska och erotiska omvälvning de nya produktionsförhållandena antogs kunna skapa. Hon förutsåg «en enorm och djupgående revolution av seder och åskådningar», där alla skulle bli jämlika, där kollektivt arbete gjorde människor nöjda och harmoniska, och där män och kvinnor åtrådde och älskade varandra på nya sätt. Kollontaj talar som om hon verkligen trodde att denna sedernas revolution skulle fullföljas inom överskådlig framtid. Biografen Barbara Clements påpekar att Kollontajs verk därmed hör till en viss genre, den revolutionära myten, vars «rationella innehåll dog till förmån för den emotionella och ideologiska iver med vilka idéerna genomsyrades. Utopia slutade vara en empirisk framställning och blev i stället en uppmaning att handla, ett stöd i kampen, en tolkningsram, en saliggörande ingrediens.»5

Litteraturvetaren Eva Adolfsson liknar i sin essä Kollontajs livsverk vid en dans: hon uppförde i offentligheten den Nya Kvinna hon skrev om som författare och skapade förutsättningar för som politiker. Arvet från en dylik pionjärgärning blir mångsidigt: räddande tillflykt, fängelse, språngbräda och utmaning.6

I citatet ovan från Kollontajs föreläsning nämns förutom sedernas revolution också «social uppfostran» och «moderskapets skydd». Vi påminns om att Kollontaj inte bara är ett lyskraftigt idéhistoriskt exempel på den nya sovjetstatens idealism. Hon bidrog samtidigt till att skapa en av Sovjetrysslands mest långvariga och påtagliga förändringar: den yrkesarbetande moderns familjemodell. Under hela den sovjetiska tiden kännetecknades könssystemet av den lönearbetande kvinnan, som med hjälp av jämlik lagstiftning, statlig utbildning, gratis hälsovård, billiga bostäder och egen inkomst hade stor frihet gällande äktenskap och barnafödande. Den lönearbetande kvinnan blev allt vanligare från slutet av 1920-talet och norm under Stalin, tidigare än i andra industriländer, och är ännu i dagens Ryssland den mest typiska rollen för kvinnan som samhällsmedborgare.7 Till detta bidrog Kollontaj mera än någon annan enskild person.


Jag vill här granska både den utopiska och den pragmatiska Kollontaj. Jag diskuterar några av hennes återvändsgränder, men framför allt vill jag lyfta fram några sidor ur Kollontajs författarskap som än idag ter sig lovande och inspirerande. Det handlar om att både tro på en föränderlig och överraskande människa och att förankra synen på denna människa i empirisk kunskap. Som ett exempel på detta granskar jag Kollontajs syn på kvinnokroppen.8

Kollontaj skrev betydligt mindre om kroppen än om själen. Emellanåt diskuterar hon hur kropp och psyke påverkar varandra; jag kommer också därför oundvikligen delvis in på de psykologiska frågorna. Men jag är i första hand intresserad av vilka fysiologiska egenskaper hon anser kännetecknar kvinnor, i vilka sammanhang dessa ges betydelse, hur den socialistiska staten borde förhålla sig till dem, och vilken plats kvinnokroppens särdrag intar i mänsklighetens önskvärda utveckling.

Jag läser hennes mest kända könspolitiska skrifter: «Den nya kvinnan», som ursprungligen skrevs 1913 och utgavs som den första delen i trilogin Den nya moralen och arbetarklassen 1918; 9 Sverdlov-föreläsningarna som hölls 1921 och Teser om den kommunistiska moralen i äktenskapliga relationer (också 1921).10

Jag presenterar först den nyare kritik enligt vilken Kollontajs kvinno- och kroppssyn skulle ha djupa kvinnofientliga drag och i grunden bygga på en manlig norm. Sedan går jag igenom kroppens betydelse i Kollontajs politiska skrifter för kvinnan som arbetare, sexuell partner och mor.11


Föraktade Kollontaj kvinnor?

I den klassiska essän «Den nya kvinnan» skissar Kollontaj bilden av en historiskt ny, självständig kvinnotyp, en självförsörjande gestalt som inte definierar sig i relation till fadern eller den äkta mannen. Denna Nya Kvinna har tre särdrag. Hon styrs inte enbart av sina känslor; hon ställer höga krav på sina manliga partners, som bör erkänna och respektera hennes inre frihet; och hon förverkligar aktivt sin sexualitet. Kollontaj föregriper således Simone de Beauvoirs kritik av kvinnan som det historiskt «andra» könet, definierat i relation till det «första», mannen.12 I «Den nya kvinnan» skriver Kollontaj:


Urtypen för kvinnan på senare tider var «makan», hustrun som var mannens skugga, en bisak och ett påhäng. Den «självständiga kvinnan» har upphört att spela denna underordnade roll och att inte vara någonting annat än en reflex av mannen. Hon har en egenartad inre värld, äger allmänmänskliga intressen och är oberoende i sitt inre och självständig i sitt yttre liv.13
Essän avslutas med hur den nya kvinnan, «från att ha varit objektet för den manliga själens tragedi växer till subjektet för en självständig tragedi...»14 Ellipserna ingår i originalet och bidrar till att accentuera processen: de nya kvinnorna växer i antal, men de är inga perfekta varelser utan tillsvidare också övergångskvinnor, som blandar gamla och nya sidor.

Kollontajs analys är ekonomiskt förankrad. Hon betonar arbeterskornas och de självförsörjande författarnas och konstnärernas betydelse för uppkomsten av den Nya Kvinnan. Men några av de största hindren hittas i kvinnors själsliv. Skillnaden mellan de gamla, beroende kvinnorna och de nya, självständiga upprepas därför inuti den nya kvinnan:


Atavistiska känslor bryter fram och försvagar de nya upplevelserna. (...) Gammalt och nytt kämpar i kvinnans själ i varaktig fiendskap. Våra dagars hjältinnor har därför att föra en kamp på två fronter: mot yttervärlden och mot de djupt i dem själva rotade anlagen från deras stammödrar. (...) Den kvinnliga själens omgestaltning, anpassad efter de nya förutsättningarna för hennes ekonomiska och sociala tillvaro, uppnås inte utan stark, dramatisk självövervinnelse(…).15
Här skönjs en ängslan som både intresserat och frustrerat senare läsare. Varför måste tecken på svaghet och beroende vara enbart gammaldags ovanor? Kollontaj hade uppenbara problem med att beskriva en psykologiskt trovärdig men alldeles självständig kvinna. Eva Adolfsson beskriver essäns dubbla budskap så här:
Så att den nya kvinnan, sedd i textens helhet, blir en gestalt av två illa passande halvor. Å ena sidan vindlätt frihet och självständig ande – å andra sidan marterad och stålsatt kropp.

Inte underligt att drömmen om lycka för denna skeva varelse kommer att låta som ett påbud snarare än som en underbar frestelse: «Den nya kvinnan förnekar inte sin kvinnliga natur, hon undviker inte livet och tillbakavisar inte de jordiska fröjder som den på varje leende knussliga verkligheten bjuder henne.»

Ett krav! Men subjektet i sista satsen är «den på varje leende knussliga verkligheten.» Törnesnåren. Livet som ger fler gisselslag än leenden. Den verkligheten är den nya kvinnans kontext.16
Barbara Clements gjorde i en tidig nyläsning en självbiografisk tolkning av samma dilemma: Kollontaj var ensam i sin barndom och som vuxen kvinna antingen för beroende eller för dominerande i sina manliga relationer. Kollontajs starka intresse för ett omvandlat psyke och en erotiskt fantasifullare, «bevingad eros» närdes enligt Clements av hennes personliga experiment och frustrationer.17

Detta kan man hålla med om, fast jag ännu vill återkomma till de så kallade «atavistiska känslorna». Men det har också hävdats att Kollontajs ambivalens omfattar en kvinnofientlig syn på kroppslighet. I en inflytelserik essä påstår litteraturvetaren Eric Naiman att Kollontajs människosyn har sina rötter hos de ryska manliga 1800-talsfilosoferna. Till dem hörde bland andra Nikolaj Fjodorov som ansåg kärleken vara barnafödandets motsats och att kvinnlig fruktsamhet störde människans strävan mot ett evigt liv.

Naiman menar att denna problematik, där den goda själen ses som fånge i den syndiga kroppen, oavsiktligt upprepas hos Kollontaj. Kollontajs språk blir märkvärdigt krystat: Hon vill besjunga den självständiga, fria, skapande kvinnan, men har svårt finna ord. Efter revolutionen och hennes politiska uppror i början av 1920-talet blir det ännu svårare. Enligt Naiman hemfaller Kollontaj till den «NEP-gotiska» genre med svulstiga sexuella anspelningar som kännetecknade den unga Sovjetunionens litteratur och tidningspress.18 I synnerhet i Vasilisa Malygina, romanen om den kommunistiska aktivisten Vasilisas äktenskap med en otrogen revolutionär som blir småborgerlig, är hjältinnan «bara ögon», kortklippt och anorektisk, medan älskarinnorna är sensuellt kroppsliga med röda läppar och fläckade menstruationsbindor. Sexualiteten framstår som hotande medan det revolutionära idealet är en okönad kvinna, vilket enligt Naiman är det samma som en man. 19

Emellanåt tycker jag Naimans läsning träffar rätt då det gäller just sexualitet, och i synnerhet sexuellt beroende. Men ibland gör hans psykoanalytiska glasögon analysen direkt skrattretande. Då Kollontaj i sin mest kända erotiska utopi, Gör väg för den bevingade Eros, skriver att arbetarklassens moral «tydligt avvisar den yttre form kärleksrelationen mellan könen antagit» finner Naiman att detta «antyder ett missnöje med könets form och med samlagets fysiska konturer» (!).20 Dock vore det både enklare och ärligare att ta Kollontaj på orden och tro att hon med «yttre» inte avser penis utan de institutionella former kärleken antagit, det vill säga äktenskapet.

Naimans huvudtes har ändå mött stor förståelse och rentav färgat de senaste årens sparsamma diskussion om Kollontaj i västlig forskning. Även Eva Adolfsson verkar hålla med honom om at kvinnokroppen är en fiende för den Nya Kvinnan:
Faktiskt, i Kollontajs bildspråk och rekommendationer är det som om den eländiga kvinnan var verklig och inte påhittad av ideologerna. Som sådan verklig måste hon nedkämpas av den nya kvinnan. (…) Kollontajs feminism i «Den nya kvinnan», sådan blir min sammanfattning så här långt, består i att hylla kvinnan som ande, «fri såsom vinden», kvinnan som «inre röst». Men i strid mot den eländiga kvinnokroppen.21
I en recension av Naimans bok heter det på ett liknande sätt: «Till och med Aleksandra Kollontaj, som allmänt anses vara en ledande bolsjevikisk feminist, använde NEP-gotiken på ett ambivalent sätt som skadade kvinnor lika mycket som det hjälpte dem. Författaren visar hur Kollontaj omgavs och snärjdes av en diskurs om sex i vilken kvinnor framstår som irrationella offer och smittokällor.»22

Är Kollontajs kroppsuppfattning faktiskt så kvinnohatisk, till den grad färgad av patriarkala stereotypier? Faller Kollontaj i den klassiska fällan där kvinnoemancipationen blir en «frigörelse» från det kvinnliga mot en alltför abstrakt och könlös mänsklighet? Jag vill nedan påstå snarast motsatsen: nämligen att just den kvinnliga kroppsligheten är ovanligt starkt och livsbejakande närvarande i Kollontajs visioner.


Rakare: Arbeterskans kropp

Kollontajs teoretiska inställning till människokroppen var, föga överraskande, först och främst marxistisk. Vi ska också minnas att hon under landsförvisningen före revolutionen studerade ekonomi. I Marx’ och Engels’ kölvatten såg hon människan som ett arbetande, verktygsanvändande djur, som i avgörande grad formas av rådande produktionsförhållanden. På marxistiskt vis delar hon också in arbetet i produktivt och reproduktivt, varav det första är viktigast. Den kvinnokropp Kollontaj är intresserad av är därför oftast arbeterskans kropp, och tilltalet är pragmatiskt. Fabriksarbeterskornas förhållanden måste förbättras. I Samhället och moderskapet som utgavs 1916 räknar hon upp de nödvändigaste reformerna: förbud mot nattarbete för kvinnor och ungdomar, åtta timmars arbetsdag och förbud mot hälsovådliga arbetsförhållanden, tillgång till sjukvård och särskilda anstalter för mödra- och barnavård.23

Samtidigt bör det reproduktiva arbetet, som utförs av kvinnorna, socialiseras. I avsnittet om «Den nya vardagen» från slutet av föreläsningsserien vid Sverdlov-universitetet år 1921 har en rad utopiska drag lagts till det reformistiska programmet vi känner igen från Samhället och moderskapet. Kvinnan bör befrias från det förslavande hushållsarbetet för att helhjärtat kunna ägna sig åt meningsfullt arbete, det vill säga lönearbete.24 Detta är den första stora konkreta förändringen i vilken kvinnan behöver samhällets stöd.
Kvinnornas krafter sparas genom professionella städerskor, allmänna kök, centraliserade tvättstugor, genom att huset är försett med ljus, värme och varmt vatten. Varje arbetande kvinna önskar nu en enda sak – att dylika hus skulle spridas så mycket som möjligt och att de tydligare skulle ta över alla sidor av den ofruktbara hemhushållningen, som förbrukar kvinnans krafter.25
Kollontajs program hade i början av 1920-talet stött på motstånd från arbetarkvinnorna själva.26 Det är antagligen därför hon i föreläsningarna inte rekommenderar dem som ideologiskt bättre utan snarare som bekvämare och mera effektiva. Föreläsaren beklagar den gammaldags «hustrutyp» vars «hela liv fortfarande kretsar kring spisen».27 Här, liksom i flera romaner, påpekas det dock att männen ofta fortfar att önska sig en kvinna som hushållar och skapar hemtrevnad. I Vasilisa Malygina förutsätter Vladimir att hans hustru ska klä upp sig för och konversera med de nyrika gästerna; i novellen «Systrarna» anställs en släkting för att klara av hushållsbestyren.28 Men trots att de manliga hjältarna ställvis får sin traditionsbundna vilja igenom, har Kollontaj själv inte ett uns av nostalgi för matos. Hushållsarbetet förslavar och förminskar kvinnan till kropp och själ. Åtskillnaden av äktenskap och kök vore minst lika viktig som åtskillnaden av stat och kyrka!29 Ja, varför inte tänka sig att ett älskande par bor isär, för att på så sätt undvika vardagliga trivialiteter?30

Det är knappast missvisande att här påminna om att Kollontaj själv alltid levde med hemhjälp i form av väninnor eller trotjänarinnor. Att den Nya Kvinnan inte själv sopade och syltade var faktiskt en självklarhet i vissa kretsar på den tiden, även i Sverige: i Elin Wägners roman Pennskaftet från 1910 berättas likaså med förtjusning om den fristående skriftställarens nya hem, som pojkvännen besöker – och där tjänarinnan serverar te.31 I Agnes von Krusenstjernas kvinnliga utopi Fröknarna von Pahlen sköts markservicen på samma sätt av tjänarinnor.32

Befriad från förslavande arbete, både i hälsovådliga fabriker och vid grytorna, kan kvinnokroppen räta på sig. Kollontaj föreställer sig detta både bildligt och konkret. Vid sidan av marxismen skönjs här en darwinistisk inspirerad analys av det naturliga urvalets betydelse för fysisk och psykisk omvandling. Darwin hade som känt påvisat arternas ständiga förändring under evolutionens gång, påverkat av naturligt och sexuellt urval.33 Dels överlever de som bäst klarar den fysiska omgivningens krav, dels de som genom att på sätt eller annat hävda sig bland medlemmar av sitt kön gör sig attraktiva i det motsatta könets ögon. Grundlogiken har hållit sedan dess, om än Darwin och hans samtida hade några missvisande antaganden om exakt hur det naturliga urvalet påverkar avkomman.34

Kollontaj låter darwinistisk då hon hos olika representanter för den Nya Kvinnan urskiljer något «arttypiskt» (‘vidovoe’), så att man ögonblickligen, trots nationella variationer, kan skilja henne från den tidigare, osjälvständiga kvinnan.35 Hon antyder också att denna nya kvinno«art» kommer att visa sig livskraftigare än den gamla: «Därför iakttas också ett slags “naturligt urval” bland kvinnor ur olika samhällslager: i de “självförsörjandes”

led hamnar fortfarande de starkare, uthålligare och mera självdisciplinerade naturerna.»36 Följaktligen ska de känslosammare, loja kvinnorna dö ut. I Sverdlov-föreläsningarna förutsäger hon på motsvarande vis att den spisfixerade hustrutypen kommer att duka under i ett slags socialistiskt, kollektivt urval: «Framtiden är inte deras. Dessa för arbetskollektivet onyttiga varelser är av historien dömda till att oundvikligt dö ut allt eftersom uppbyggnaden av den kommunistiska vardagen bekräftas inom hela hushållningen.»37

Den nya, segrande kvinnoartens kropp kommer enligt Kollontaj att bli mera muskulös och mindre kurvig.38 Kollontaj påpekar att förhistoriska kvinnor liknade män mera än det borgerliga samhällets «honor» – «haremskvinnorna» som både kroppsligt och andligt definieras genom sin relation till mannen. Följaktligen tror hon att den kroppsliga könsskillnaden igen minskar i ett jämlikt och kommunistiskt samhälle.39

Det är oklart ifall Kollontaj tänkte sig att framtidens androgyni skulle uppnås genom arbete och/eller ett naturligt urval av mindre kurviga kvinnor från en generation till en annan, så att till exempel aktiva arbetarkvinnor fick flera barn än de andra. Skillnaden mellan social och genetisk förändring var kanske inte ens särskilt tydlig eftersom Kollontaj verkar ha antagit att förvärvade egenskaper kunde nedärvas.40

Jag vet inte varifrån Kollontaj anammat sina evolutionistiska uppfattningar, men de låg uppenbart i tiden. Frågan om hur civilisationen hade påverkat könsskillnaden, i synnerhet kvinnlig och manlig hjärnstorlek, sysselsatte flera av den tidens europeiska samhällsteoretiker. Naturvetaren Jean-Baptiste Lamarck ansåg att även kvinnans undertryckta ställning var en följd av att förvärvade egenskaper gick i arv, och att kvinnornas samhälleliga aktivitet därmed snabbt skulle öka jämlikheten också fysiologiskt. Sociologins grundare Émile Durkheim antog tvärtom att kvinnornas relativa hjärnkapacitet minskade i och med att civilisationen framskred.41 Kollontajs teori kan läsas som en kombination av båda dessa tankegångar: kvinnan hade blivit kurvigare (samt, kan vi förmoda, mindre intelligent) i det borgerliga samhället, medan hon raskt skulle bli mera jämlik både kroppsligt och intellektuellt under kommunistiska förhållanden.42

I sin rakryggade muskulösa framtoning närmar sig kvinnokroppens ideal här den manliga kroppen. Kollontajs kroppssyn inbegriper det starka misstroendet mot vardagens sysslor och rutiner som präglat rysk idéhistoria. Enligt kulturhistorikern Per-Arne Bodin har den ryska kulturen brukat placera det heliga och sanna utanför kroppen.43 Sexualitet, vardaglig smuts och kroppslighet förknippades dessutom med just kvinnlighet, och alla sågs de som genanta hinder på vägen mot ett harmoniskt och själsfullt liv.44 Denna ofta förekommande aversion mot det triviala och småskaliga ligger ändå långt från filosoferna Fjodorovs och Solovjovs ovan nämnda extrema misogyni och bisarra sökande efter evigt liv utan förlossningar.

Ett förakt för det vardagliga går alltsomoftast hand i hand med ett förakt för traditionellt kvinnoarbete, så även hos Kollontaj. Men räcker detta som bevis på avsky för kvinnans kropp? Snarare kan Kollontajs vision sägas avspegla stora förhoppningar om psykofysisk omdaning och förändring. På ett intressant sätt väver hon samman kropp och själ: den hukande, nedtyngda hustrun; den lata, loja och kurviga «haremsdamen»; den genom träning eller arv muskulösa och kraftiga arbetarkvinnan. Det handlar inte om att förneka kvinnokroppens reproduktiva och sexuella särdrag utan om att vilja föreställa sig dem annorlunda.

Produktivt arbete framstår då som ett ideal för båda könen och antas omvandla kvinnokroppen i högre utsträckning än mannens. Men på motsvarande sätt blir kravet på större andlighet i den erotiska kärleken ett ideal som kommer att kräva större förnyelse av männen.
Friare: Älskarinnans fysiologi

Kvinnans uppror mot den ensidiga sexualmoralen är ett av de tydligaste dragen hos den moderna hjältinnan. Det är också begripligt. I kvinnornas, framtidens bärarinnors, mödrarnas liv spelar fysiologin, i motsats till de åsikter som hycklande påtvingats dem, en ojämförligt större roll än hos männen. Känslans frihet, frihet vid valet av den älskade, den möjliga fadern till «hennes» barn. 45
Den nya kvinnan har arbeterskans raka och starka fysionomi, men också en sexuellt äventyrlig och frisinnad kropp. Kollontaj tog formellt avstånd från samtidens förespråkare för «fri kärlek» och betonade att de samhällsekonomiska relationerna måste förändras innan kärleken verkligen kunde bli fri.46 Men i sak propagerar hon för samma ideal: Människornas sätt att älska blir större och bättre ifall de får bestämma själva och kärleksbanden frigörs från allt skadligt.

Kollontajs grundrecept för kärlek går därför ut på att frigöra den från alla sociala band och institutioner. Det kan sammanfattas ungefär som följer: Inled med att skala bort kvinnans beroende av mannen. Släng också de juridiska regleringarna av äktenskapet, men tillsätt i stället socialiserat hushållsarbete och kollektiv barnuppfostran. Marinera alltihop i kommunistisk samhällsekonomi. Det som sedan kvarstår av den traditionella familjen är en kärleksrelation, som kan vara mer eller mindre långvarig och mer eller mindre sexuell. Serveras med insikten att kärleken inte är det viktigaste i livet, om än det emellanåt kan kännas så: kvinnan är fri att älska först då hon också är fri att göra mycket annat.

Kollontaj var påverkad av andra europeiska feministiska tänkare. Hon citerade gärna den svenska feministen Ellen Key då det gällde de högre krav som den Nya kvinnan ställer på sin manliga partner.47 Av den tyskspråkige författaren och psykologen Grete Meisel-Hess fick hon argument mot den rådande dubbelmoralen:48 I likhet med män bör kvinnor kunna inleda flera «kärlekslekar» med olika partners, i stället för att spara sig till en enda, stor passion.49 Ekonomiskt beroende är alltid av ondo i dylika lekar. Det gäller mannen som genom att utnyttja prostituerade inte kan lära sig vad en självständig kvinna behöver för att njuta; det gäller den ekonomiskt beroende hustrun som alltför själviskt och svartsjukt begränsar sin mans sexuella frihet.50 Det som skadar både kärleken och sexualiteten är alltså yttre tvång och beräkning. Skadan orsakas alltså av sociala och psykologiska faktorer, inte av åtrån och kroppsligheten i sig.

Här befinner sig Kollontaj otvivelaktigt ljusår från 1800-talets ryska filosofi med dess drömmar om evigt liv utan kropp. Det sexuella begäret är för Kollontaj uttryckligen en instinkt som hör till människonaturen och inte i sig är problematisk, utan en barna-alstrande samhällelig tillgång. Så länge sexualiteten inte hindrar det kommunistiska samhällsbygget är den en privat angelägenhet som staten inte bör blanda sig i.

Kollontajs sexualuppfattning påverkades framför allt av den socialistiska teoretikern August Bebel. I sitt förord till den ryska utgåvan av Bebels Kvinnan och socialismen från 1918 citerar hon hans tanke om hur «tillfredsställandet av det könsliga behovet är en lika privat och personlig angelägenhet som tillfredsställandet av den mänskliga organismens alla andra naturliga behov. (...) Vad jag äter, vad jag dricker, hur jag sover och hur jag klär mig är min ensak, på exakt samma sätt förblir mina umgängen med en person av motsatt kön min ensak.»51

Tre år senare upprepar hon samma argument i tes nummer 18 gällande den kommunistiska sexualmoralen: «Könsakten bör inte anses skamlig eller syndig, utan naturlig och lagbunden, liksom alla övriga uttryck hos en frisk organism, såsom släckandet av hunger eller törst.»52

Historikern Yngvild Sørbye påpekar att detta är den troligaste källan till Lenins indignerade påstående att samlag inte får vara lika enkelt som att dricka ett glas vatten. Denna så kallade «vattenglasteori» har dominerat Kollontajs rykte ända sedan dess.53 Att en man så lyckas utdöma en kvinnas argumentation, medan den man hon egentligen citerar går fläckfri, säger mycket om den dubbelmoral Kollontaj ursprungligen kritiserade.

Vi märker hur Kollontajs liberala kropps- och kärlekssyn – som ser både sexualitet och kärlek som uteslutande privata angelägenheter – i det tidiga 1920-talets texter får en instrumentalistisk och pragmatisk ton. Staten och kollektivet bör reglera sexualiteten till den del som den är ohälsosam eller har demografiska följder, det vill säga ifall den är ohygienisk, smittosam eller såpass överdriven, att den tar energin från viktigare ting.

«Naturfenomenen har ingen moral eller omoral», fortsätter tes nummer 18.54 Dylik självsäkerhet år 1921 övertygar inte helt. Många ryssar oroades och drabbades hårt av krigsårens promiskuitet, könssjukdomar och oönskade graviditeter. Ensamförsörjande mödrar blev snabbt så vanliga att den ryska ungdomen omdöpte den revolutionära devisen «Frihet, jämlikhet, broderskap» till «Frihet, jämlikhet, moderskap».55 Ändå framhärdar Kollontaj: teoretiskt kan hon inte se något illa i promiskuitet eller «naken fysiologi», som det på ryska ofta så träffande kallas.56 Det går inte heller att hävda att parrelationen i sig skulle vara bättre än polygami.57 Men målsättningen är trots detta en djup, andlig kärlek mellan två, verkar hon tycka. Det är just här männen i synnerhet bör lära sig av kvinnorna, genom att respektera partnerns personlighet och inte vilja köpa sex för pengar.

Som tur är hittar Kollontaj ett vetenskapligt resultat som löser hennes dilemma i fråga om sexualitetens egenvärde – en lösning på promiskuitetens utmaning. Hon hänvisar till det «allmänt erkända medicinska faktum att föräldrarnas psykologiska tillstånd under könsakten påverkar barnets hälsa och livskraftighet». Lika «allmänt erkänt» är det att en kvinna som samtidigt har många män har sämre förutsättningar att föda barn. Mannens umgänge med flera kvinnor samtidigt «utarmar hans krafter» vilket påverkar avkomman negativt.58

Åsikten saknar givetvis modern vetenskaplig trovärdighet. Endast påståendet att promiskuitet genom könssjukdomar kan försämra den reproduktiva hälsan har en viss empirisk grund. Den felaktiga åsikten kan ha tagits från Meisel-Hess, för det dyker upp i diffusare form i essän tillägnad dennas bok om den sexuella krisen.59 I alla fall exemplifierar tankegången igen den lamarckistiska evolutionistismen genom tron att en sinnesstämning eller tillfällig kroppslig utmattning direkt kan överföras till avkomman.

Kollontaj misstar sig alltså, men hennes ansats är lovvärd. Varken gamla traditioner eller hennes personliga prioriteter får avgöra i sexualpolitiska frågor, utan hon är fördomsfritt öppen för naturvetenskapliga resultat. Individens sexuella instinkt ses som självklar och viktig, i synnerhet för kvinnan, vars sexualdrift enligt Kollontaj är minst lika stark som mannens.

Vi såg i citatet ovan hur «fysiologin» gavs en «ojämförligt större roll» hos kvinnorna än hos männen. Att fritt välja partner och «möjlig fader» till barnet är en kvinnlig rättighet. Visserligen betonar Kollontaj ibland kollektivets primat framom enskilda personers känslor, men det känns ofta påtvingat.60 Dessutom måste beskrivningen av sexuellt aktiva mödrar ha chockerat, inte minst med tanke på den rysk-ortodoxa religionens djupa dyrkan av Jungfru Maria.

Promiskuiteten fördöms eftersom det medför hälsomässiga risker. Men mycket starkare än kroppslig åtrå fördömer Kollontaj en känsla: svartsjukan. Svartsjukan måste helt enkelt utrotas ur de nya själarna, eftersom all egoism är av ondo. Själviskhetens lockelse är kvinnan dock också utsatt för genom kroppens tredje centrala egenskap, moderskapet.


Friskare: Moderns kropp

Moderskap består inte alls av att nödvändigtvis själv byta blöjor, tvätta babyn, vara fängslad vid vaggan. Moderskapets sociala plikt är framför allt att föda ett friskt och livskraftigt barn.61
Kollontaj anser att kvinnors lust att föda och vårda sina barn är en medfödd instinkt, en del av människonaturen i linje med den sexuella lusten. Hon påpekar att moderskapet traditionellt uppfattats som ett surrogat för kvinnlig lycka, något kvinnor uppgår i om den romantiska kärleken misslyckas.62 Hellre borde moderskapet ses som ett självändamål: «[Arbetarrepubliken] bör ge kvinnan möjlighet att delta i det produktiva arbetet utan att göra våld på sin natur, utan att frånsäga sig moderskapet. (…) Modersinstinkten är givetvis stark, och bör inte låtas slockna.»63 Dessutom är barnalstring kvinnans samhällstjänst: Till åtskillnad från parkärleken, som samhället inte bör befatta sig med, är moderskapet ingen privat angelägenhet, utan en social uppgift, ja till och med «en social plikt.»64

Plikten ifråga är mycket fysiskt betingad. Moderskapet är i Kollontajs vision en nästan uteslutande kroppslig händelse, och en socialt reglerbar sådan. Hon visar inte alls samma intresse för moderskapets psykologiska sidor som då det gäller romantisk kärlek.

Det fysiska moderskapet gäller för det första befruktningen. Med tanke på avkommans hälsa är samlag i vissa situationer och utav vissa motiv förkastliga och föräldrar med ärftliga sjukdomar bör inte skaffa barn.65 För det andra bör kvinnan under graviditeten tänka på sin egen hälsa och hygien. För det tredje ska hon åta sig att amma barnet efter förlossningen, helst i ett års tid.66

Kollontaj oroas av det växande antalet övergivna barn i början av 1920-talets Ryssland. Hon ser orsaken i kvinnornas dubbla arbetsbördor och det otillräckliga statliga stödet för moderskapet. Men kvinnorna får ändå inte överlåta sina barn på andras ansvar genast efter födseln: först efter fullföljd amning kan hon låta samhället ta över.67 Samtidigt gjorde Kollontaj i praktiken starka insatser för att hjälpa kvinnor med oönskade graviditeter. Hon medverkade till världens första lagstiftning som godkände abort på kvinnans initiativ, fast hon antog att den skulle bli en kortvarig parentes i socialismens historia som blev överflödig då mödravården utvecklades och kvinnorna insåg sin samhälleliga plikt.68

Moderskroppen skulle alltså framför allt bli friskare. Kollontaj gläder sig i föreläsningsserien över hur mödrarådgivningarnas antal vuxit från sex till 200 under de senaste åren. Just den fysiska delen av moderskapet – samlag, graviditet, förlossning och amning – är naturlig, instinktiv, och värd att stödas. Det praktiska modersarbetet kan sedan, tillsammans med övrigt hemarbete, gärna delegeras bort.

Kollontaj drar själv parallellen till den rådande aristokratiska och borgerliga livsstil som också var hennes egen. Eftersom att borgarhustrur överför sina barns skötsel till tjänstekvinnor kan man i deras familjer se de friskaste, mest blomstrande barnen, menar hon. I de fattiga familjerna lever barnen vid sina mammor, men uppfostras «av slumpen och gatan» och «dör som flugor».69 Än en gång är det således inte kvinnokroppen utan den psykiska delen av potentiella kärleksband som ter sig mest hotande, ifall den blir för possessiv. «Den medvetna modern förstår att samhällelig fostran ger barnet det som inte den mest unika moderskärlek kan ge.»70

Intressant nog förespråkar Kollontaj i fråga om amningen ett beteende som stärker moderns känslomässiga band till barnet. Ifall en mor ammar sin baby i ett års tid har hon med största sannolikhet blivit mycket fäst vid det och har ingen önskan att avstå från det.71 Detta var knappast Kollontajs avsikt, utan hon tänkte på barnets näring och ökade chanser att överleva. Hon förklarar dock på ett ställe att socialismen inte ser själva moderskärleken som problematisk: «Att lätta moderskapets börda och lämna kvar endast det glädjeleende, som kvinnans samvaro med sitt barn föder – detta är sovjetmaktens princip för att lösa moderskapets problem.»72 Men moderns kärlek får inte bli för exklusiv utan ska omfatta också andras barn. En kvinna som vägrar amma en annan kvinnas hungriga barn är lika grym som de vilda stammar som äter grannstammens spädbarn, påpekar hon med eftertryck.73

Då kvinnorna och staten omfördelar barnafostran har fäderna en marginell roll. Fadern kan välja att umgås med sina barn, men det bygger uteslutande på hans initiativ. Enligt Natalija Kozlova är detta ett medvetet val från Kollontajs sida: kvinnornas självständighet förutsätter att de inte heller är beroende av männen som fäder till gemensamma barn.74 Kozlova sammanfattar sålunda den pakt med staten som mödrarna skulle ingå:


…kvinnornas plikt att föda staten friska barn ingick i hennes enorma projekt för kvinnornas emancipation, deras befrielse från männens förtryck. Då sexuell frihet råder och familjen saknas är det staten, inte männen, som hjälper kvinnorna att fostra barnen. A. Kollontaj försökte kombinera två moment i sitt koncept: dels kvinnornas frihet, som förverkligas i rätten att välja partner, och att önska sig och besluta sig för att föda barn, dels statens materiella, kulturella och symboliska (hjältemodern...) hjälp, som garanterade kvinnlig frihet men i gengäld krävde obligatoriskt barnafödande till staten.75
Sammanfattning: Hur ter sig Kollontajs könspolitik i dag?

Med facit på hand kan de sovjetiska socialpolitiska reformerna delas in i två skilda strömningar. Å ena sidan följde Ryssland ofta samma vägar som de socialdemokratiskt initierade reformerna i andra europeiska länder. Detta syns bland annat i införandet av allmän och billig hälsovård, gratis utbildning och moderskapets skydd. Visserligen blev språnget från tsartidens agrara storfamilj till den sovjetiska urbana kärnfamiljen ofta större och snabbare än i andra länder, men slutresultatet var ändå inte specifikt «kommunistiskt». Å andra sidan fanns ett stråk av utopism som strävade efter en total omdaning av människonaturen. Hit kan vi räkna experimenten med att upphäva äktenskapet som social institution, socialisera allt hushållsarbete och avskaffa stora delar av umgänget mellan föräldrar och barn.

Aleksandra Kollontaj fascinerar genom att hon representerade båda dessa riktningar i den unga sovjetrepubliken. Hon bidrog till att kvinnofrågan blev en integrerad del av revolutionärernas agenda redan före första världskriget. Efter Oktoberrevolutionen utarbetade hon den ytterst radikala familjelagstiftning som antogs år 1918. Hon utformade också partiets kvinnopolitik under de första åren.

Kollontaj själv kunde givetvis inte veta vilka reformer som aldrig skulle få luft under vingarna och vilka som skulle bli en integrerad del av rysk vardag i decennier framöver. En del av den känsla av yrsel som uppstår då man försöker reda ut hennes idéer på 2000-talet föds, antar jag, av att en stor del av dem nu blivit självklarheter både i Ryssland och annanstans, medan andra ter sig ännu mera otänkbara nu än de gjorde på Kollontajs tid.

Kollontajs texter ger i dag emellanåt en fadd bismak. Efter Sovjetunionens och det socialistiska samhällsalternativets kollaps framstår hennes idéer som än mer tvetydiga. När Kollontaj ivrar för att familjen på landsbygden så snart som möjligt ska sluta att fungera som produktionsenhet, blir jag inte inspirerad till politisk kamp. Tvärtom tänker jag på de miljoner som dukade under i hungersnöd då detta faktiskt skedde från och med slutet av 1920-talet, och den ryska landsbygden förstördes.

Den Nya Kvinna som Kollontaj frammanade har på senare tider ofta tolkats genom psykoanalytiska infallsvinklar. Hennes egen människobild var ändå i första hand marxistisk, gällande kroppsligheten blandad med inslag av dels evolutionsteori, både i dess darwinistiska och lamarckistiska former, dels samtida feministisk essäistisk och psykologi. Den Nya Kvinnan hade en annorlunda «inre fysionomi»: hon styrdes inte längre av sina känslor gentemot män eller barn, hon älskade och värnade om sitt eget arbete, och hon tog sig känslans friheter i sexualitet, kärlek och moderskap.

I motsats till vad i synnerhet Eric Naiman hävdat, har jag här velat visa att Kollontaj inte betraktade själva kvinnokroppen som problematisk. Hon ansåg visserligen att den arbetande kvinnliga kroppen borde bli mindre demonstrativt kvinnlig: brösten, midjan och höfterna skulle i framtiden inte skilja kvinnan lika mycket från männen som hittills. Detta innebär dock ingalunda att Kollontajs kvinna skulle vara asexuell eller «manlig». Den älskande kvinnan skulle befrias från dubbelmoralens fjättrar; kvinnan som moder skulle bli friskare och mera oberoende. Kollontajs entydiga bejakande av mödrars sexuella aktivitet också med andra än barnets far är anmärkningsvärt modern, inte minst inom den ryska kroppsfientliga traditionen.

Det Kollontaj däremot inte fördrar är kvinnligt beroende. Det kan gälla moderns och barnets ömsesidiga beroende; men oftast handlar det om kvinnans emotionella sårbarhet gentemot manliga kärlekspartners. Kvinnornas värsta fiende är en psykologisk fallenhet att bli beroende av sina närmaste, främst män och barn. Kollontaj tar avstånd från denna traditionellt kvinnliga egenskap, men det är inte liktydigt med en avsky för kvinnligheten i sig.

Kollontajs idéer upplevde sin hittills viktigaste renässans på 1970-talet, då västvärldens vänsterfeminister återupptäckte Kollontajs liv och verk. Analyserna av hur hushållsarbete hindrar kvinnligt självförverkligande hade fortfarande aktualitet; liksom de klarsynta och självutlämnande analyserna av svårigheterna i det politiska och privata umgänget med manliga partikamrater.

I mitt eget hemland Finland är Kollontaj framför allt känd som Finlandsvänlig diplomat. Hennes feministiska arv är mera blygsamt; få känner till henne som könspolitisk teoretiker och visionär. En orsak är att den feminismen hos oss var så svag på 1970-talet. Decenniet präglades i Finland av en auktoritär vänster som på sovjetkommunistiskt vis ansåg det vara onödigt och suspekt med en skild kvinnorörelse. De små feministiska grupper som uppstod verkade på svenska, inte på huvudspråket finska.76

För att råda bot på denna finska feministiska historielöshet grundade kvinnoforskarna vid Helsingfors universitet år 2005 det virtuella Klassikergalleriet med feministiska tänkare från 1500 till 1950, däribland Kollontaj.77 Studenternas reaktioner på Kollontajs liv och tankar under Klassikergalleriets föreläsningar de senaste åren har varit ivriga och tankeväckande.

Novellen Tre generationers kärlek, till exempel, fungerar alltid lika bombsäkert som diskussionsunderlag: Går det att vara kär i två samtidigt? Är det bra med sex fast man inte älskar varandra?!78

Vid sidan att detta direkta, förenande intresse finns två diametralt olika sätt att förhålla sig till Kollontaj. För de flesta studenter framstår hon som alltför teoretisk och obönhörlig. De förundras över hennes sätt att överge man och barn och ställer sig överhuvudtaget kritiska till tanken på ett liv i de stora idealens tjänst.

En fåtaligare, men ofta mer begåvad och mera dominerande typ slukar däremot Kollontajs budskap med hull och hår. De här studenterna kallar sig ofta postmoderna och queerteoretiska feminister. För dem är Kollontaj inte alls för radikal, utan snarare något gammaldags och sentimental. Det är ju självklart att parförhållandet är en förtryckande patriarkalisk kvarleva! Sexualitet och kärlek är något staten inte bör reglera alls; månggifte är givetvis godtagbart.79 Då Kollontaj skriver att de flesta kvinnor vill ha barn blir hon i dessa studenters ögon en «essentialist», ett ord som förknippas med biologi, determinism och oföränderlighet. Postmodernisterna vill inte längre välta kapitalismen, liksom Kollontaj, utan strävar till att mera diffust «göra annorlunda» i den amerikanska filosofen Judith Butlers fotspår. Synen på själslivets och kroppens föränderlighet är dock minst lika radikal och utopisk som de tidiga marxisternas.

Kollontaj hade nog känt sig hemmastadd i de här två diskussionerna. Men personligen tror jag det är annanstans vi hittar hennes största förtjänster. Det gäller för det första hennes respektlöst tvärvetenskapliga inställning. Till skillnad från postmodernisterna var Kollontaj ingen fundamentalist i fråga om samspelet mellan «natur» och «uppväxt», biologi och sociologi, det genetiska och det kulturella. Hennes fördomsfria öppenhet för hur kön och personlighet formas av olika krafter – biologi, fysiologi, psykologi och politik – inspirerar än i dag.

För det andra är Kollontaj lika otidsenlig som viktig i kravet på att känslor och privatliv inte bör vara allt. Den kollontajska «hustrutypens» beroende av man och barn har ju ingalunda försvunnit från dagens nordiska, senmoderna kvinnoliv. Fortfarande kan en stark kärlek till partners eller barn binda kvinnor till den «lilla världen», minska ambitionerna, och öka den personliga sårbarheten då privatlivet krisar. Fortfarande undrar många av oss hur vi kan «förena den inre friheten och oberoendet med kärlekens allt förtärande lidelse».80 Kollontaj fann visserligen aldrig någon lösning på frågan om det kvinnliga beroendets ljuva fasa, men hon hör till dem som envist vågat stirra den i vitögat.





1 Aleksandra Kollontaj, Polozjenije zjensjtjiny v svjazi s evoljutsii khozjajstva. Lektsii, tjitannye v Universitete im. Ja.M. Sverdlova, Moskva 1922. [Svensk utgåva: Kvinnans ställning i den ekonomiska samhällsutvecklingen, Stockholm 1926/1971.] Översättningarna från ryskan här och framöver är mina ifall inte annat anges.


2 Kollontaj, Polozjenije..., s.170.


3 Se t ex Barbara Clements, «Emancipation through communism: the ideology of A.M. Kollontai», Slavic Review, vol. 32, No.2/1973, s. 323–338; Eva Adolfsson, «Rösten har en kropp! Aleksandra Kollontaj, misogynin och det kvinnliga talet», i Eva Adolfsson, Hör, jag talar! Essäer om litteraturens skäl, Stockholm 2003, s. 56–88. Se också Anna Rotkirch, «New woman with old feelings? Contrasting Kollontai’s and Colette’s writings on love», i Ebba Witt Brattström (red.), The new woman and the aesthetic opening. Unlocking gender in twentieth century texts, Södertörn academic studies No 20, Huddinge 2004, s. 137–154.


4 A. Pusjkarev, «A.M. Kollontaj i problema “novoj polovoj morali” (Obzor rossijskich i zarubezjnych issledovanij)», i Valentina Uspenskaja (red.), Aleksandra Kollontaj: Teorija zjenskoj emansipatsii v kontekste rossijskoj gendernoj politiki, s. 45–81. Tverskoj gosudarstvennyj universitet, Tver 2003a, s. 10; Wendy Z. Goldman, Women, the state and revolution. Soviet family policy and social life, 1917–1936, Cambridge 1993.

5 Clements, s. 337.

6 Adolfsson, s. 86.

7 Marianne Liljeström, Emanciperade till underordning? Om det sovjetiska könssystemets uppkomst och diskursiva reproduktion, Åbo 1995; Anna Rotkirch, «Hva er tradisjonalisme? Utvidet moderskap og ekteskap i Aleksandra Chistyakovas livshistorie», Kvinneforskning 2/2003, s. 31–46; Anna Temkina & Anna Rotkirch, «Sovetskije gendernye kontrakty i ich transformatsija v sovremennoj Rossii», Sotsiologitjeskie issledovanija 11/2002, s. 4–15.

8 Jag tackar Yngvild Sørbye och Trygve Söderling för inspiration, stöd och viktiga förbättringsförslag.

9 Aleksandra Kollontaj, «Novaja zjensjtjina», Sovremennyj Mir 9/1913; ingår i Aleksandra Kollontaj, Novaja moral i rabotjij klass, Izdatel’stvo Vserossijskogo Tsentralnogo Komiteta, Moskva 1919 [1. utg. 1918]. På svenska, «Den nya kvinnan», i Alexandra Kollontay: Den nya moralen, språklig bearbetning av svensk originalutgåva [1923] av Mejt Lindahl, Stockholm 1979.

10 Aleksandra Kollontaj, «Tezisy i kommunistitjeskoj morali v oblasti bratjnych otnosjenij», Kommunistka 12–13/1921, återges i Valentina Uspenskaja (red.) Marksistskij feminizm. Kollektsija tekstov A.M.Kollontaj, Feminist Press, Tver 2003b, s. 240–248. Trots titeln behandlar dessa teser inte enbart äktenskapliga relationer. Teserna 16–24 har mellanrubriken ‘Kommunizm i brachno-polovaia moral’, alltså ‘Kommunismen och den äktenskapliga och könsliga moralen’; Kollontaj diskuterar också sex utanför äktenskapet och promiskuitet.


11 Jag förbigår alltså de skönlitterära skrifterna, som antagligen representerar en delvis annan syn på kroppslighet.

12 Simone de Beauvoir, Det andra könet. Översättning av Adam Inczèdy-Gombos och Åsa Moberg i samarbete med Eva Gothlin, Stockholm, Norstedts, 1949/2004.

13 Kollontay, «Den nya kvinnan», i Den nya moralen (1979), s. 12.

14 Kollontaj, «Novaja zjensjtjina», s. 35.

15 Kollontay, «Den nya kvinnan», i Den nya moralen (1979), s. 60. Jag har ersatt den svenska översättningens «i kvinnornas själar» med originaltrogen singularform.

16 Adolfsson, s. 59–60.Citatet av Kollontaj är från «Den nya kvinnan».

17 Clements, s. 338.

18 NEP eller Den nya ekonomiska politiken från 1922 till 1927 tillät begränsad blandekonomi med småskalig företagsverksamhet, vilket Kollontaj uppfattade som ett svek mot de kommunistiska idealen.


19 Eric Naiman, «NEP as female complaint II: revolutionary anorexia», i Eric Naiman, Sex in public. The incarnation of early Soviet ideology, Princeton 1997, s. 208–249.

20 Naiman, s. 226–227.

21 Adolfsson, s. 64, 65.

22 Bryan F. Ganaway, «Review of E. Naiman, Sex in public», H-Net Reviews, http://www.h-net.org/reviews/showpdf.cgi?path=27064927145934, 1999 (läst mars 2007).

23 Aleksandra Kollontaj, «Obsjtjestvo i materinstvo. Vvedenie v knige», i Uspenskaja 2003b, s. 125–139.

24 Enligt marxistisk teori borde reproduktivt arbete utfört mot lön och utanför hemmet i princip vara likvärt med producerande fabriksarbete eller politisk aktivism. Kollontajs hjältinnor är dock inga köksor eller barnsköterskor, se Yngvild Sørbye, «Innledende essay», i A. Kollontaj, Revolusjon og kjærlighet. Tekster i utvalg, Bokklubbenes kulturbibliotek, Oslo 2005, s.XXII ff.

25 Polozjenije..., s. 169.

26 Jmf t ex Elina Katainens kapitel i denna bok, red. anm.

27 Polozjenije..., s. 169.

28 Aleksandra Kollontaj, Ljubov ptjol trudovych, Moskva 1923.

29 Polozjenije..., s. 168.

30 Polozjenije..., s. 190.

31 Elin Wägner, Pennskaftet, Stockholm 1910/2003.

32 Rita Paqvalén, Kampen om Eros. Om kön och kärlek i Pahlensviten, Helsingfors universitet, 2007. Se även https://oa.doria.fi/handle/10024/3907 (läst mars 2007).

33 Charles Darwin, The descent of man, and selection in relation to sex, London 1871.

34 Richard Dawkins, «Foreword», i Darwin, The descent of man, London 2003.

35 «Novaja zjensjtjina», s. 4. Den svenska utgåvan översätter ‘vidovoe’ med «ett “äktenskapstycke”», varvid den evolutionistiska anspelningen går förlorad; se Kollontay: «Den nya kvinnan», i Den nya moralen (1979), s. 11. [Den mycket exakta danska utgåvan 1977 däremot, översätter ‘vidovoe’ med «noget “artstypisk”». Se Alexandra Kollontaj, Den store kærlighed og andre politiske historier. Udvalgte skrifter, bind 1, København 1977, red. Signe Arnfred, Mette Bryld et al., s. 310, red. anm.]



36 «Novaja zjensjtjina», s. 31.

37 Polozjenije..., s. 169.

38 Polozjenije..., s. 4–5.

39 Polozjenije..., s. 4–5. I skenet av nutida vetenskap har Kollontaj en äkta poäng här: maktfördelningen mellan könen avspeglas delvis i storleksskillnaden hos olika arter. Ju jämlikare parförhållanden och ju mera hannarna deltar i vården av avkomman, desto mindre är de fysiska könsskillnaderna. Människan har till exempel mindre storleksskillnader mellan könen än schimpanserna, bland vilka vi inte finner monogama parförhållanden eller vårdande fäder. Däremot är det oklart hur mycket människans fysiologiska könsskillnader kan ha ändrat sig efter förhistorisk tid – uteslutet är det inte. Se t ex J.M.Diamond, Why Sex Is Fun, London 1997.

40 Den naturvetenskapligt sett felaktiga tron på att egenskaper som individen förvärvat under sitt liv kan förmedlas genom arvsanlagen kallas numera för lamarckism eller lysenkoism. Samma tankegångar fanns dock ställvis hos Charles Darwin själv, jmf. deras betydelse för andra feministiska tänkare, t ex för Ellen Keys könspolitik i Claudia Lindén, Om kärlek. Litteratur, sexualitet och politik hos Ellen Key, Stockholm 2002.

41 Charles Sowervine, «Woman’s brain, man’s brain: feminism and anthropology in late nineteenth-century France», Women’s History Review, Vol. 12, No 2/2003, s. 289–307, s. 296.

42 Kollontajs vision om ökad androgyni återfanns också bland annat hos den ryske systemteoretikern Alexandr Bogdanov. Enligt Naiman, s. 229.

43 Per-Arne Bodin, Världen som ikon. Åtta föredrag om den ryskortodoxa andliga traditionen, Skellefteå 1988.

44 För vardagens ställning inom sovjetideologin se Svetlana Boym, Common places: mythologies of everyday life in Russia, Cambridge 1994.

45 «Novaja zjensjtjina», s. 31.

46 Se t.ex. Kollontaj, «Ljubov i novaja moral», i Novaja moral i rabotjij klass, s. 36–47, s. 42.

47 «Novaja zjensjtjina», s. 19.

48 Den andra essän i samlingen Den nya moralen och arbetarklassen tillägnas helt och hållet Meisel-Hess’ huvudverk Den sexuella krisen, se Grete Meisel-Hess, Die sexuelle Krise: eine sozialpsychologische Untersuchung, Jena 1909. För en idéhistorisk analys av Meisel-Hess’ tankar, se Ellinor Melander,

Den sexuella krisen och den nya moralen. Förhållandet mellan könen i Grete Meisel-Hess' författarskap, Acta universitatis Stockholmiensis I, Stockholm 1990.

49 «Novaja zjensjtjina», s. 44.

50 Kollontaj, «Tezisy…» (1921), i Uspenskaja 2003b, s. 247.

51 Aleksandra Kollontaj, «Velikij borets za pravo i svobodu zjensjtjiny. Pamjati Avgusta Bebelja», i Uspenskaja 2003b, s. 140–152, s. 148, 151. Artikeln blev ursprungligen publicerad vid Bebels död år 1913.


52 «Tezisy…» (1921), i Uspenskaja 2003b, s. 245.

53 Sørbye, «Innledende essay», s. XXX ff. Se också Clements s. 323, vidare Elina Katainens artikel i denna bok.

54 «Tezisy…» (1921), i Uspenskaja 2003b, s. 245.

55 Liljeström: Emanciperade till underordning (1995).

56 Rysk ‘golaia fiziologia’. Se Uspenskaja 2003b, s. 248.

57 «Tezisy…» (1921), i Uspenskaja 2003b, s. 246.

58 «Tezisy…» (1921), i Uspenskaja 2003b, s. 246.

59 Se Kollontaj, Ljubov i novaja moral, s. 41. Misstaget kan också vara en överdriven tolkning av det sexuella urvalets betydelse. Vi kan spekulativt återställa följande resonemang: Darwin påvisar att det sexuella urvalet ingår i det naturliga urvalet. Då människor hindras från att följa sina instinkter i valet av sexuella partners – till exempel genom tvångsäktenskap eller prostitution – frånser samhället deras egna böjelser. Avkomman kan då tänkas bli sämre än ifall det naturliga urvalet får spela fritt. Från denna darwinistiska tankegång kan man sedan hoppa till påståendet att parternas sinnesstämning medan de har samlag (tvång, likgiltighet, tanke på ekonomisk vinst) påverkar avkomman.


60 Något av den förväntade kollektivistiska retoriken anar vi oss till då publiceringen av novellen «Systrar» i Kommunistka år 1923 åtföljs av en lång redaktionell kommentar, enligt vilken kamrat Kollontaj vore trovärdigare och hennes berättelse «närmare sanningen» ifall hon poängterade organisationernas och kamraternas stöd för utsatta kvinnor. Se Kollontaj, Siostry, i Uspenskaja 2003b, s. 257.


61 Polozjenije..., s. 173.

62 «Novaja zjensjtjina», s. 23.

63 Polozjenije..., s. 171 och 173.

64 Polozjenije..., s. 173–174.

65 «Tezisy…» (1921), i Uspenskaja 2003b, s. 248.

66 Polozjenije..., s. 173–174.

67 Ibid.

68 Polozjenije..., s. 178–179.

69 Polozjenije... (1922), s. 174–175.

70 Polozjenije... (1922), s. 175–176.

71 Om moderskärlekens utveckling se t.ex. Sarah B. Hrdy, Mother Nature. Natural Selection and the Female of the Species, London 1999.

72 Polozjenije..., s. 172.

73 Polozjenije..., s. 173.

74 Den starka betoningen av föräldraskapets fysiologiska sida bidrar till att fäderna är nästan helt frånvarande i Kollontajs vision. Fäder kan erkänna sina barn ifall de så vill, och umgås med dem fritt, men de tillskrivs ingen samhällelig fadersplikt utöver hälsoriktigt beteende vid könsumgänget.

75 N.N. Kozlova, «Obsjtjestvo i materinstvo v kontseptsii A. Kollontaj», i Uspenskaja 2003a, s. 115.

76 Finlands första feministiska studiecirkel distribuerade 1974 en «minilitteraturlista» där Kollontajs Kvinnans ställning i den ekonomiska samhällsutvecklingen ingick jämsides med Marx och Engels samt samtida skribenter som Sulamith Firestone och Juliet Mitchell. Kollontaj presenterades också i Folktidningen Ny Tid. Se Pia Ingström: Den flygande feministen och andra minnen från 70-talet, Helsingfors 2007, s. 69–70.


77 http://www.helsinki.fi/kristiina-instituutti/klassikkogalleria/. Internetgalleriet har biografier, analyser och originaltexter och kan användas som undervisningsmaterial.

78 Finns till exempel i Aleksandra Kollontaj, Arbetsbiens kärlek, Stockholm 1976.

79 Detta anser till exempel föreningen för Polyamorösa i Finland och Feministiskt initiativ i Sverige: «De religiösa och romantiska ceremonierna bör frikopplas från den ekonomiska och juridiska sidan av samlevnaden». http://www.feministisktinitiativ.se/for_en_feministisk_politik.php#f (läst mars 2007).

80 «Den nya kvinnan», i Den nya moralen (1979), s. 60.

Yüklə 114.2 Kb.

Dostları ilə paylaş:




Verilənlər bazası müəlliflik hüququ ilə müdafiə olunur ©azrefs.org 2020
rəhbərliyinə müraciət

gir | qeydiyyatdan keç
    Ana səhifə


yükləyin