Vfu-uppgift #1 – Basal omvårdnad




Yüklə 8.47 Kb.
tarix22.04.2016
ölçüsü8.47 Kb.

VFU-uppgift #1 – Basal omvårdnad


En dag under min verksamhetsförlagda utbildning ringde akuten om ett patientfall med en äldre dam som misstänkts drabbats av en stroke och personalen på avdelningen påbörjade förberedelserna inför detta. Damen, som jag ger det fiktiva namnet Anna, var 95 år och hade själv larmat i hemmet efter att ha fallit ihop och vaknat upp med pareser i extremiteter på vänster sida. Väl framme på övervakningssalen stod ett stort team av läkare, sjuksköterskor och undersköterskor och väntade på Anna. Efter diverse undersökningar och överläggningar konstaterades att Anna blivit bättre och trombolys-behandlingen avblåstes. Anna förblev uppkopplad till teknisk utrustning som larmar om några av de vitala parametrarna plötsligt skulle sjunka, annars blev hon och närstående plötsligt ganska ensamma. Från att ha haft ett team av vårdpersonal runt sig till en larmknapp kopplad till ett sängbord. Både Anna och hennes närstående verkade chockade av hela upplevelsen och jag fick därför i uppgift att prata med de och se till så de hade det bra.

Som student ges man ofta lite mer tid att utföra olika uppgifter och i detta fall fick jag gott om tid att bekanta mig med både Anna och hennes närstående. Anna var som sagt 95 år fyllda och hade ingen längre meritlista inom sjukvården förutom kraftigt nedsatt syn och hörsel, som hör den höga ålder till. Jag uppfattade Anna som adekvat bortsett från att hon stundvis blev konfunderad och ledsen över vad som egentligen hade hänt henne samt att hon inte helt kände igen vänster arm som sin egen. Hon klagade över att hon kände sig kissnödig och ville gå till toaletten, något som var svårt att hjälpa henne med då hon helst skulle förbli sängliggande en stund till. Vi förklarade detta och erbjöd henne att kissa på ett bäcken, något vi även provade utan speciellt goda resultat. Inte heller blöja kändes bra för Anna som förklarade att hon tyckte att det kändes obehagligt att ”kissa på sig”. För att kontrollera att det faktiskt fanns urin i blåsan gjorde vi en bladder-scan, den visade på 700 ml urin. Att Anna kände trängningar var alltså mycket förståligt. Tillslut togs beslutet att vi skulle hjälpa Anna upp i stol för att kunna kissa över toalett, detta för att det var absolut nödvändigt att lätta på trycket i den väldigt fyllda blåsan. Man kan här även säga att vi uppehöll Annas värdighet och integritet då vi mötte hennes önskan om att kissa på toalett och ej någon alternativ metod.

Jag och en undersköterska som precis påbörjat sitt pass och inte tidigare träffat Anna fick i uppgift att utföra detta. Vi gick ut till Anna och undersköterskan gick igenom med mig hur vi skulle gå tillväga för att göra processen så smidig som möjligt, varvid han säger ”I vanliga fall skulle jag berätta för patienten vad som nu ska hända, men det tycker jag inte nödvändigt då hon är lite... (snurrar med ena fingret vid sidan av sitt huvud för att demonstrera men inte verbalt uttrycka att patienten inte är helt adekvat”. Jag invänder och berättar att jag talat med Anna som verkar med på det mesta om man talar tydligt och förklarar så hon förstår vad det är som händer. I samma stund som jag säger detta utbrister Anna ”Vad är det som händer egentligen, vart är jag?”, detta uttalande tar undersköterskan som en bekräftelse att hans antagelse gällande Anna är sann och inte min. Vi förflyttar en mycket förvirrad Anna som väl inne på toalettet undrar hur hon helt plötsligt kan vara på toaletten när hon nyss låg i sängen? Det slutar med att Anna anses oförmögen att kissa och en kateter sätts in under stora protester av Anna själv.

Jag kände verkligen med Anna då hon blev förflyttad från säng till stol utan att förstå vart hon var påväg i rasande fart, jag kände även med henne då hon ombads kissa utan att hon faktiskt förstått att hon satt på en toalett. Jag inser att Anna var försenad i sin förståelse gällande situationen och vad som hände runt omkring henne, något som är vanligt symtom efter en stroke (Eriksson & Eriksson, 2011). Jag förstår däremot inte vart hennes rätt att få tid för att förstå situationen försvann? Hennes rätt att bli behandlad med värdighet. Jag är övertygad om att det hela hade gått betydligt mindre smärtsamt till om vi tillsammans hade tagit någon extra minut till att faktiskt låta Anna förstå vad som skulle hända. I artikeln skriven av Jangland, Larsson och Gunningberg (2011) beskrivs personcentrerad vård som;

”... is about helping and supporting them as individuals ; and (D) Inviting patients to participate in the caring process and encouraging them to take responsibility in their own care” (Jangland, Larsson & Gunningber, 2011, p. 533).



Detta påstående är något som helt faller bort i situationen beskriven ovan och Anna gavs enligt min mening inte ens möjlighet att vara delaktig då hon inte fick relevant information i situationen. Vårdpersonalens agerande skadar även Annas värdighet och integritet då lösa antaganden gällande hennes kognitiva förmåga görs. Situationen går att härleda till vad Jangland, Larsson & Gunningber (2011) beskriver som olika typer av förståelse för sjuksköterskans roll i interaktioner med patienten, där undersköterskan verkar härröra från den kategori vårdpersonal som endast ser uppgiften som måste utföras och inte människan som den uppgift faktiskt inkluderar.


Verilənlər bazası müəlliflik hüququ ilə müdafiə olunur ©azrefs.org 2016
rəhbərliyinə müraciət

    Ana səhifə