Föräldrakontakten Nummer 2 maj 2003




Yüklə 76.75 Kb.
tarix20.04.2016
ölçüsü76.75 Kb.


Föräldrakontakten

Nummer 2 maj 2003

En rikstidning för föräldrar till barn med synskador

Innehåll i Föräldrakontakten nummer 2, 2003:



Åtgärdsprogram i skolan – för vem och till vad?

Det är den som bär skon som vet var den klämmer”

Assistanse i Sverige”

RM i elektronskytte, goalball och simning, m.fl. notiser

Framgångar i väst

Kommuner börjar samarbeta om elevstöd

Digitala föräldrakontakter

Philip – tonåring med stora mål

SIT accepterar SRF-föräldrars krav

Ett par notiser om punktskrift

Kort och gott

Föräldrakonferens på Almåsa

Redaktionsruta
Åtgärdsprogram i skolan – för vem och till vad?
Om du som förälder upplever att ditt barn har svårigheter i skolan är det viktigt att du diskuterar det med läraren. Utvecklingssamtalet är ofta ett bra forum att ta upp både det som barnet är bra på men också det som det behöver särskilt stöd i. Rektor har sedan skyldighet att upprätta ett åtgärdsprogram. För att få en så bra helhetsbild av barnets svårigheter är det viktigt att du och ditt barn är med i processen när åtgärdsprogrammet utarbetas.
För vem gäller programmet?

Åtgärdsprogrammet gäller för alla barn i grund- och gymnasieskolan som är i behov av särskilt stöd.

Hur går det till?

En pedagogisk kartläggning av ditt barns situation görs för att öka förståelsen av barnets styrkor och svårigheter i skolan. Glöm inte bort att ta med raster och måltidssituationer. Är ditt barn delaktig i det kamraterna gör på rasterna. Klarar barnet av att hitta på skolgården, etc. Genom samtal mellan dig , ditt barn och skolans personal ringar ni in problemet för att få en förståelse av barnets situation. Utvecklingssamtalet är ofta en naturlig start i denna process. Ibland kan också andra personer utanför skolan behöva involveras i arbetet, t ex syncentralen eller Specialpedagogiska institutet. Om personalen behöver stöd vid planeringen av åtgärdsprogram kan de begära det från Specialpedagogiska institutet. Det är också viktigt att i kartläggningen fundera över hur barnets situation i gruppen ser ut. Hur är gruppen sammansatt? Vad utmärker klimatet i gruppen?


Hur bemöts eleven?

När kartläggningen är gjord måste den analyseras innan målen fastställs i ett åtgärdsprogram. Dina och ditt barns erfarenheter är värdefulla att väga in i analysen. Frågor att också reflektera kring är om det finns andra arbetsformer och arbetssätt som kan vara bättre för barnet.

Därefter formuleras både kortsiktiga och långsiktiga mål för barnet tillsammans med en tidsplan för uppföljning.

Se till att åtgärdsprogrammet är skriftligt och att det framgår vem som ansvarar, vad som ska göras, varför man gör det (vad man vill uppnå) och när det ska vara klart och utvärderas (tidpunkt). Begär en kopia om du inte får det automatiskt.


Mer finns att läsa i Skolverkets skrift ”Att arbeta med särskilt stöd med hjälp av åtgärdsprogram” som kan beställas från: skolverket.ldi@liber.se
Du kan också kontakta undertecknad för mer information, tel 08-39 91 20 eller mail: acpe@srfriks.org
Ann-Christine Persson

Ombudsman


”Det är den som bär skon som vet var den klämmer”
I Norge är det inte SRF:s motsvarighet Blindeforbundet som försöker få myndigheter att ta hänsyn till barn med synskador.

Det är föräldrarna, genom sin förening Assistanse.


– De är mycket bättre än vi på intressepolitik, sa Blindeforbundets barn- och ungdomsansvariga Ivar Goplen. Vi nöjer oss med att arrangera läger.

Alltså åkte jag till Norge för att träffa Assistanses styrelse och fråga var de får kraften från.


– Det är en glädje att arbeta tillsammans med andra, säger Elin Larsen, som är leder dvs ordförande och mamma till Maricela. Dessutom är det den som bär skon som vet var den klämmer.

– Det går i perioder, säger Gertrude Mulders, nestleder dvs vice ordförande. Men i alla fall mig ger arbetet så mycket tillbaka. Jag får ett nätverk, inte minst socialt. Det styrker mig som människa att jag får tips och igenkännande från andra.

– Det känns så tungt att ta upp samma frågor om och om igen med lärare och myndigheter, säger Elin. Det är lättare om man kan göra det gemensamt. Bara att träffa folk där man slipper förklara det här med funktionshinder hela tiden är skönt. Man blir ganska less på andras deltagande och oförståelse.
Assistanse bildades 1970 på initiativ av en resekonsulent på Huseby, Norges Tomteboda, som hette Maren Elvegård. Hon hade träffat varenda familj i landet med synskadat barn och kom på att föräldrarna kanske ville träffa varandra.

Nu har Assistanse ett fylkeslag, dvs en lokalförening, i varje fylke och dessutom en 25-procentsanställd på riksnivå för att sköta det byråkratiska. Medlemmarna är ungefär 700 av 2000 möjliga.

– Vissa fylkeslag har mycket aktivitet, andra lite. Det beror mest på hur många medlemmar det finns, säger Elin.

Fylkeslagen arbetar mest med att informera myndigheter och att arrangera träffar för familjer. Elins fylkeslag, Rogaland, har många medlemmar och fem fasta träffar per år med något femtital deltagare på varje. Rogaland har 350.000 invånare, dvs ungefär som Östergötlands län på ungefär motsvarande yta.

Kontakt mellan föräldrar, vad som på norska kallas likemannsarbeid, dvs samarbete mellan folk som delar samma villkor, är fylkeslagens viktigaste uppgift.

– Rogalands fylkeslag har dessutom tagit initiativ till ett goalballag för barn och unga som tränar flera gånger i månaden, säger Elin. Flera Assistansefamiljer träffas dessutom privat.


Assistanses största framgång hittills är att man förra året äntligen fick in i lagen att skolorna har skyldighet att lära ut punktskrift och mobilitet, och att barnen hade rätt till extra tid för detta om det inte gick på normal skoltid.

– Det tog 30 år innan vi fick genomslag, säger Elin. Normalt är vi emot att dra in barnen i media eftersom det lätt blir socialporr av det, men den gången gjorde vi det. En hel familj stod fram och barnet agiterade i tv för en likvärdig skola och för lika rätt. Dessutom skickade vi brev till Stortingets kommitté för utbildning på svart och på punkt för att de skulle få känsla för vad vi pratade om.

– Vi fick en lag, men det är fortfarande problem med att få in det i skolorna. I många kommuner går det bra men andra har helt enkelt inte kompetensen. Fast det verkar lossna mer och mer, tack vare gott samarbete med kompetansesentren (dvs resurscentren).

Norska staten har liksom den svenska ganska nyligen lagt ut ansvar på kommunerna, vilket har ställt till mycket problem eftersom många kommuner är små och har små resurser.


Assistanses största aktivitet är de årliga kurserna som lockar 150-200 medlemmar och kostar 900 kr/person. Förra året handlade kursen om psykisk hälsa. I år ska den handla om social inkludering.

– Vi har talat mycket om integration förr, säger Elin. Men det har ofta blivit en integration på de seendes villkor. Man har inte klarat av att få barnen till en del av miljön. När de kommer i tonåren blir många ensamma. Många av våra tonåringar har bara andra Assistansebarn som kamrater.

I samband med kursen, som äger rum på hösten, passar man på att ha årsmöte. På nyåret har man ett stormöte då man bestämmer vad årets viktigaste sak ska vara. Då ges också ordentligt med tillfälle till prat.

Dessutom finns särskilda utskott för dövblinda, progredierande sjukdomar och seniorer (föräldrar med vuxna barn, som kan dela med sig av erfarenheter men slipper jobba), m.m.


Att driva en särskild organisation är naturligtvis inte oproblematiskt.

– Det är tungt att driva en förening. Det finns för många föreningar som håller på med synskador och de konkurrerar om kraften, säger Lise Gunn Eskeland, som sitter i Assistanses styrelse. Det vore bättre om vi hade en gemensam ”Synallians” med gemensam byråkrati så vi slipper allt administrativt jobb.

– Föräldraentusiasmen behövs, säger Kjersti Lium, som också sitter i styrelsen. Blindeforbundet klarar inte barnfrågorna eftersom deras medlemmar har andra problem.

Precis som SRF har Blindeforbundet sina flesta medlemmar över 70 år och de har blivit synskadade som gamla.

– Men vi borde samlas i intresseområden istället för att driva organisationer, tycker Lise.

Ty att finansiera en organisation och få det praktiska att fungera är inte lätt, och tar mycket kraft från sånt som borde vara mer angeläget.

Till största delen finansieras Assistanse av ett bidrag från Socialdepartementet. En nästan lika stor del kommer från medlemsavgifter och kursavgifter. Till en liten del finansieras Assistanse av Blindeforbundets stiftelse. Men den del som kommer från staten minskar precis som i Sverige.

– Vi blir allt rikare som personer och allt fattigare som samhälle, säger kassören Torgeir Nilsen.


Den diskussion vi har i Sverige om att det är svårt att träffas på grund av långa avstånd tycks man inte ens förstå i Norge.

– I Rogaland arrangerar vi hälften av mötena norr om Boknafjorden och hälften söder om, säger Elin och missar på något sätt innebörden i frågan. I alla fall tycks det inte vara något problem.

På styrelsemötet rapporterades det att fylkeslaget i Finnmark hade samlat 31 personer på en träff – som ägde rum på Gran Canaria!

Finnmark har 75.000 invånare spridda över 45.000 km2. Dvs ungefär som ett Jämtlands län fast med bara hälften så mycket folk.

JW

Den framtida organiseringen i Sverige


I upplägget till ”Vårt nya SRF” öppnas för nya självstyrande intressegrupper inom SRF:s ram. Med tanke på att SRF:s medlemsmajoritet har de intressen den har kanske barn- och familjeverksamheten hör till det som mest naturligt låter sig organiseras separat.

I alla fall tyder Allianses erfarenheter på att det norska sättet att organisera det på är effektivare än det svenska – åtminstone om man tror att föräldrarnas synpunkter betyder något.

Vad tror du? Se också nedan, annons om föräldrakonferens.

FSBU – ”Assistanse i Sverige”


Föreningen Synskadade Barn och Ungdomar, FSBU, i Västsverige är på många sätt en motsvarighet till Assistanse.

– Det kändes som det var vi när jag läste om dem, säger ordförande Kicki Pernheim. Jag känner igen det här med att bara vi vet var skon klämmer, och jag känner också igen det tunga med administration. Det går an att träffa myndigheter och syncentraler, men skicka ut information om vad man uppnådde till alla medlemmar hinner vi inte med.

Även FSBU bildades på 70-talet av en reselärare, precis som Assistanse. Det fungerade ett tag som en grupp inom SRF men bröt sig ut på en principstrid. SRF kunde på den tiden bara tänka sig att stödja det synskadade barnet medan FSBU försöker stödja hela familjen.

– Familjeperspektivet är viktigt, säger Kicki. Vi kämpar med kommunerna om att det synskadade barnet ska ha samma rätt som det icke synskadade syskonet och för att det ska bli en jämn balans i familjen. Det betyder till exempel att vi försöker finansiera deltagande för hela familjen på våra läger, inte bara det synskadade barnet.


Kicki ser ett problem med föräldraföreningar, särskilt om de lyckas med att dra till sig en massa pengar. Det är att de dominerande klamrar sig fast i föreningen även när deras barn har växt upp, och struntar i att rekrytera nya barn. Hon drar ett par exempel på föreningar som Föräldrakontakten inte ser något skäl att stöta sig med och därför inte nämner vid namn.

– Det höll på att gå överstyr även i FSBU vid samma tid som jag blev ordförande, säger Kicki. Några föräldrar med barn i 20-22-årsåldern försökte använda föreningen för deras barns skidläger – eftersom det inte fanns några andra resurser. Men vi lyckades genomföra en generationsväxling.

– Det är möjligt att man måste lägga rekryteringsansvaret på anställt folk. Det räcker inte att slå fast i stadgarna vem föreningen ska vara till för, för stadgar kan ändras.
– Vår dröm är att det ska finnas ett FSBU Väst, ett FSBU Syd, ett FSBU Öst och ett FSBU Nord. Vi tycker att vårt område är lagom stort. Det är svårt att hitta 5-7 starka föräldrar till en av SRFs föräldrakommitteer så jag tror att områdena måste vara större än så. Även gruppen barn blir lagom stor då, det kommer att finnas tillräckligt många barn med olika former av funktionshinder för att ingen ska bli ensam.

– Jag skulle gärna skicka ut inbjudan till vårt seglarläger till övriga landet om andra regioner gjorde likadant. Sen kunde det finnas ett nätverk mellan oss och gärna några anställda på SRF för administrationen.

Att föräldrarna måste ha makten i familjeverksamheten är dock Kicki säker på.

– Vi hade ett bra samarbete med Denise på SRF-kansliet men så kom färdtjänstkraschen och då fick hon annat att göra. Inget ont om Denise, hon är en ängel, men SRF har så mycket annat att brottas med att om barnens behov ska komma fram måste de som arbetar med det vara föräldrarna i första hand.

Och föräldrar har inte så mycket att säga till om inom SRF, så de måste ha ett annat forum.
Just nu är FSBU upptaget med att få synbarnen inskrivna som LSS-behöriga, vilket behövs för att föräldrarna ska få kontaktdagar, dvs kunna delta med barnen i skolan och på läger för försäkringskassans pengar. Där fungerar det väldigt olika i olika kommuner beroende på vad tjänstemannen tycker. FSBU försöker få den mest positiva tolkningen att slå igenom överallt.

– Vi försöker uppmuntra alla föräldrar till att söka där de bor för att vi inte ska bli bortglömda, säger Kicki. Vi försöker hjälpa dem att orka och så peppar vi varann. JW


105 deltagare från hela landet var med på RC Syns RM i friidrott i mars.

De grenar man tävlade i var elektronskytte, goalball, showdown och simning.

Skyttemästare alla kategorier var Ida Östlund med 100 poäng på 10 skott – maximum. I övrigt spreds priser och medaljer brett bland deltagarna.

– Jag spelar allt; allt är roligt, säger Aron ”Sortan” Sortelius som emellertid funderar på att satsa på simning eller goalball i framtiden.

– Intresset för RM blir allt större, säger Per Lindblom, funktionär.

Något man hoppas Specialpedagogiska Institutet tar hänsyn till i planeringen av Tomtebodas framtid.
Bilder: Närbild på showdown och goalballmål.

Terraformers


heter ett dataspel som enligt tillverkaren ska fungera lika bra för seende som för synskadade. Det släpps på marknaden i sommar och kan alltså inte recenseras i detta nummer av Föräldrakontakten.

Men en demo finns på tillverkarens webbsida www.pininteractive.com/terraformers/demo/terraformers.exe

ÅhBoj-listan
Deltagare på ÅhBoj-klubbens e-postlista blir man om man anmäler sig på start.ahboj@smartlist.nu.

På listan kan man inte bara fråga redaktionen, man kan också få kontakt med varandra och dra igång diskussioner som ger redaktionen tips på vad läsarna är intresserade av.

Timplanepåverkan
Den rigida styrningen av skolan med timplaner ska tas bort. En statlig kommitté, Timplanedelegationen, ska undersöka hur man istället ska se till att alla barn ska nå skolans mål.

På ett antal skolor – se www.timplanedelegationen.gov.se – drivs försöksverksamheter. Går ditt barn där, se till att delegationen tar hänsyn till barn med funktionshinder!

Framgångar i väst
I förra numret av Föräldrakontakten berättade Agneta Lindblom om SRF-distriktets och föräldragruppens försök att organisera en bra barnhabilitering i Västra Götaland.

Nu har gruppen träffat tjänstemän på Hälso- och sjukvårdsstyrelsen.

– Minnesanteckningarna visar att de har förstått vad vi menar, säger Agneta, och det finns flera av våra idéer i förvaltningens budgetförslag för nästa år. Där finns både förslag till synteam, förslag att syncentralerna får resurser att anställa barnspecialister och förslag att alla barn hamnar inom habiliteringen.

– Vi har också haft kontakt med kommunen som verkar positiv.

– Det enda vi inte har någon lösning på är att det finns problem att lämna över ansvar mellan landsting och kommun. Det är tystnadsplikt inom vården så landstinget får inte tala om för kommunen vilka problem barnen har. Förr när det fanns SIH-konsulenter som samarbetade med familjen löstes det av sig själv.
Mikael Forslund på Hälso- och sjukvårdsstyrelsen bekräftar att det finns ett förslag på politikernas bord.

– Vi håller på att förändra hela organisationen för beställning av sjukvård. Lokala nämnder ska få pengar att beställa exempelvis tjänster från syncentralerna, och detta är oavsett vem som driver syncentralerna.

– Vi har pekat de olika behoven, främst de brister inom vårdkedjan som föräldrarna har påtalat i och med att det inte längre finns några SIH-konsulenter. Men regionen har en besvärlig ekonomisk situation så jag vet inte hur det blir.

– Mötet handlade också om hur man mer långsiktigt skulle organisera stödet inte bara för nyfödda utan också samarbetet mellan barnhabilitering och syncentraler samt behovet av högspecialiserad habilitering av regionövergripande karaktär för synskadade barn och ungdomar liknande den som finns uppbyggd för andra målgrupper inom habiliteringen på Sahlgrenska Universitetssjukhuset.

– Det är sådant man inte löser på ett budgetår eller två och innan en sådan satsning kan göras är det viktigt att alla intressenter är överens om behovet och målet.

Problemet med sekretessen kunde Mikael Forslund inte påminna sig men tyckte spontant inte att det var något problem.

– Om man har habiliteringsplaner ska det framgå vilka kontakter som måste tas mellan myndigheter. Det är därför det är så viktigt med dem.
– Jag vet inte hur det står om habplaner i direktiven, säger Agneta Lindblom. Jag känner bara till mina erfarenheter av att ha en habplan i tio år.

– Problemet som jag ser det är att allt som står i habplanen måste aktualiseras av föräldrarna. Allt stöd bygger på att man som förälder aktivt måste be om stödet och det är inte alltid man som förälder tänker på allt.

– Så många habplaner som vi har skrivit så har jag aldrig tänkt att ta upp frågan om sekretess och överlämning av uppgifter mellan olika myndigheter. När vår flicka blev blind blev det vår uppgift som föräldrar att känna till att journaler inte automatiskt gick mellan ögonläkare och habiliteringsläkare på grund av sekretessen.

– Nu när jag vet om problemet försöker jag vara väldigt tydlig, men när det händer allvarliga saker orkar man inte alltid tänka på allt. Man har fullt upp med sitt barn och att överleva. Det måste finnas rutiner för detta eller personer som vet vilka behov som finns.


Summan tycks bli att

– när SIH skötte rutinen fungerade det ofta bra

– Västra Götalands hälso- och sjukvårdsstyrelse säkert gärna vill bli lika bra som SIH men kanske inte har pengar och kanske inte heller har tillräcklig fantasi

– det finns all anledning för föräldrar över hela landet att söka upp sina respektive landsting och beskriva behoven.

JW
Kommuner börjar samarbeta om elevstöd
Mitt i den stora förvirringen har åtminstone några kommuner tagit sitt lagstadgade ansvar för barn med synskada – åtminstone när de väl har börjat skolan…

En av dem är förstås stora Stockholms stad med sina gigantiska resurser.


Det är ofta man får höra att många kommuner har alldeles för små resurser för att erbjuda barn med synskador någon speciell hjälp. Men kanske skulle stora kommuner kunna hjälpa små?

Föräldrakontakten frågar de ansvariga i Stockholm.

– En del kommunerna delar gymnasielösningar med varandra, säger Ingvar Larsson i Skolstödsenheten och synstråket, den grupp som arbetar med elever med synskada i Stockholms skolor. Då kunde man kanske också dela på en liknande gemensam specialresurs.
Skolstödsenheten och synstråket är en del av avdelningen för elevstöd på utbildningsförvaltningen. Där jobbar Ingvar Larsson, Lillemor Hemming och Lena Ångnell med pedagogiskt stöd och kompletterande vägledning till personal och elever i skolorna i Stockholms stad.

– Vi jobbar på uppdrag från skola och rektor, i samverkan med elev och förälder. I bland när oenighet råder mellan skola och förälder, kan vi bidra med en lösning som kan underlätta studierna för eleven, säger Ingvar Larsson.

– Vi arbetar på ett liknande sätt som SIH-konsulenterna gjorde, säger Lillemor Hemming. Många föräldrar hör av sig till oss. I första hand arbetar vi på uppdrag från skolan, men kan även initiera och bevaka nödvändiga insatser för eleven. Det händer ytterst sällan att en skola tackar nej till våra tjänster.
Ett viktigt uppdrag för Skolstödsenheten är stadieövergångar; Från förskola till förskoleklass, från förskoleklass till år 1 osv. När det gäller övergången mellan grundskola och gymnasium har enheten ett speciellt uppdrag. Erfarenheten visar att en dåligt förberedd övergång kan leda till svårigheter för eleven på gymnasiet.

– Vi ser helst att skolan kontaktar oss när eleven går i år 8. Då hinner man planera, göra studiebesök och bedöma både behov av framtida stöd samt förutsättningar för eleven att klara önskat program på gymnasieskolan, säger Lena Ångnell. Grundskolans dokumentation kring elevens behov av stöd är viktig information.

– Eleven behöver få ett tidigt intagningsbesked till gymnasiet, säger Ingvar Larsson, senast i början av vårterminen i år 9. Gymnasieskolan behöver tid att förbereda ett bra mottagande. Det kan innebära anpassade läromedel, hjälpmedel och utbildning av lärare.
Synstråket och Skolstödsenheten frågar alltid efter åtgärdsprogram.

– Övergångsarbetet underlättas betydligt när skolan arbetar med åtgärdsprogram, säger Lena Ångnell.

Stödet till förskolebarnen vilar på stadsdelsnämnderna. Där har förändringen av Specialpedagogiska institutets uppdrag fått konsekvenser för de små barnen.

Det kan lätt bli så att man fastnar i byråkrati och inte ser lösningarna mellan kommunerna.

– Man skulle kunna lösa det så att en kommun är värd för ett specialteam. Grannkommuner kan sedan köpa tjänster från värdkommunen, säger Ingvar Larsson. Liknande exempel håller man att bygga upp i Lindköpings respektive Norrköpings kommun.
Om specialteamet ger stöd till elever med olika funktionshinder blir det försvarbart för ekonomiskt ansvariga att satsa på.

– Specialpedagogiska institutet uttrycker inte sällan sin oro över hur det fungerar i kommunerna. I deras uppdrag ingår att bygga upp kompetensen hos huvudmannen, dvs kommunen. På så sätt kan specialpedagogiska institutet vara en god hjälp att bygga kommunövergripande specialteam, tror Ingvar Larsson.


Ewa Norman ansvarar för skolans centrala stödenhet i Linköping, som har funnits sen 1998.

– Vi har inte så stora resurser på synsidan, säger hon. Vi har en synpedagog för grundskolan och en synpedagog för särskolan som båda arbetar kommunövergripande.

– Vad vi gör nu är att hitta ett sätt att möta Specialpedagogiska Institutets omorganisation så att vi vet från början vilka barn med synskador vi får in till förskolan och skolan. Vi har träffar med syncentralen två gånger per termin och vi skulle vilja att de, tillsammans med föräldrarna, anmäler skriftligt varje barn till oss. Syftet är att vi ska veta vilka barn som finns så att de kan få de insatser de har rätt till och är i behov av.

– Vi försöker också fånga upp de små barnen som ännu inte går i förskola eller skolan. Trots att vi ännu inte har fått något formellt beslut om resurser för det har vi börjat besöka enstaka familjer medan barnen är små. Det är viktigt att de inte faller mellan stolarna nu när inte SIH finns.

Ewa Norman är noga med att påpeka att kommunen inte kommer att arbeta på samma sätt som SIH gjorde. Det är på förskolan och skolan som fokus ligger, men man vill ändå träffa familjer med små barn.
Ewa Norman kan gott tänka sig att enheten bidrar med kompetens till mindre kommuner i närheten som inte själva har sådan.

– Vi vill se hur mycket vi får att göra med våra egna barn och om vi har möjlighet att avsätta tid, säger Ewa Norman. Helst skulle vi se att vi hade ett kontrakt på längre sikt med andra kommuner, för då skulle vi kunna anställa folk.


Det finns ett formaliserat samarbete i Östergötlands län där alla tretton östgötakommuner plus landstinget är medlemmar. Samarbetet sker genom Regionförbundet Östsam.

– Inom Östsam träffas tjänstemän från kommuner, landsting och Specialpedagogiska institutet för att diskutera hur de ska kunna dra nytta av varandras resurser, säger Torsten Ydén från Specialpedagogiska Institutet. Ett exempel är skapandet av nätverk om olika funktionsnedsättningar.

Inte minst finns det många lärare som har haft elever med synskador och lärt sig mycket på detta. I Norrköping, där ännu ingen formell specialpedagogisk kompetens inom synområdet finns, påbörjas snart en inventering där man söker efter dessa lärare och hitta ett system för att tillvarata deras kompetens, säger Torsten Ydén
Så möjligheterna finns och börjar utredas så smått, tycks det.

Det är nu familjernas sak att tala om för politiker och tjänstemän att det är politiskt gångbart att utveckla dem. Över hela landet.

JW

Digitala föräldrakontakter


Föräldrakontakten på epost

Från och med nästa nummer kan du välja att få Föräldrakontakten som en wordfil och en pdf-fil på epost, istället för annat medium.

Fördelen för dig är att du får tidningen lika fort som tryckeriet och alltså inte behöver vänta på att den ska tryckas eller läsas in.

Fördelen för oss är att vi sparar ett porto.

Om riktigt många väljer den nya distributionsvägen kanske till och med tryck- och inläsningskontot kan minskas i framtiden.
SRFs epostlista för föräldrar

SRF har också en epostlista för föräldrar som hittills är sorgligt underutnyttjad.

Som alla epostlistor växer värdet av den exponentiellt med antalet deltagare. Först när antalet når några hundra kan den börja användas att ställa frågor på, lägga ut intresseförfrågningar på och hitta föräldrar på som redan har löst de problem man själv har gått bet på.

Ju förr du och andra anmäler er på acpe@srfriks.org desto förr kan du och andra börja använda den.


Philip – tonåring med stora mål
Om tio år har han ett eget programmeringsföretag som gör spel till synskadade i hela världen. Idag sitter han helst framför datorn och han varnar föräldrar för att överbeskydda sina synskadade barn.

Möt Philip Bennefall som Föräldrakontakten skrivit om tidigare och som nu fyllt 13.


– Philip är uppe på sitt rum, säger pappa Tommie när jag kommer hem till familjen Bennefalls radhus i Hemmesta, på Värmdö.

När jag kommer upp sitter Philip och lyssnar på musiken ur den andra filmen om Harry Potter, som han just tankat hem på nätet.

Han ursäktar sig för att han är så lat att han inte städat sitt rum och sätter på datorskärmen så att jag ska kunna hänga med när han trycker sig runt bland e-postmeddelanden, chatlistor och dataspel.

Philip är verkligen datorfrälst och den självklara presenten på 13 årsdagen i december var en ny dator. Med hjälp av talsyntes till datorn och ett tangentbord för punktskrift rör han sig snabbt som en vessla i cybervärlden.

– Jag sitter framför datorn så mycket jag hinner, säger Philip och ser nöjd ut. Du måste kika in på min hemsida!

www.fladderfille.cjb.net har han lagrat egna noveller, ett ljudarkiv och dataspel som han själv programmerat. Vi testar ett galoppspel och ett luffarschack som han artigt låter mig vinna.

– Just nu håller jag på och gör ett spel tillsammans med en kille uppe i Umeå. Han gör bilderna och jag fixar ljudet, säger Philip.

Han har också hittat utländska vänner genom datorn. Två i England och en i USA.

På min fråga om de också är blinda suckar han.

– Vissa knäppskallar tror att bara för att man är blind så passar man ihop med blinda. Det är ju så himla dumt! En av killarna i England är faktiskt blind, men det är inte därför vi har kontakt.

Philips kontakter på nätet handlar istället om datorer, programmering och annat för datainsatta. Om det går som han hoppas kommer dataintresset också att bli hans yrke i framtiden.

– Om tio år har jag ett eget programmeringsföretag som gör spel till synskadade i hela världen, säger Philip. Jag ska nog läsa någon teknisk datautbildning. Troligen bor jag fortfarande i Stockholm då och jag vill ha två eller högst tre barn.

Philip vill gärna gifta sig men sånt känns mycket långt bort ännu. Han har inte någon flickvän just nu.
Frågor i skolan

Till vardags går Philip i sexan i en ”vanlig” klass i Ösbyskolan. Till sin hjälp har han specialläraren Peter och alla skolböcker finns i hans bärbara dator.

– Jag tycker svenska är roligast i skolan, säger Philip. De andra i min klass håller på mer med sport. Men det är ju så jobbigt! Min lärare är bra men han vill hela tiden ha mig till att idrotta, säger Philip lite surt.

Idag har han till exempel simtränat inför en tävling som Peter anmält honom till. Philip tycker inte att han särbehandlas i skolan, fast hans klasskompisar får hjälpa honom ibland. Den enda gången han blir påmind om att han är blind är när de små ettorna kommer fram och undrar: ”Hur blev du blind?” ”Hur är det att vara blind?” Då brukar han svara dem att det faktiskt inte är så märkvärdigt att vara blind.

På fritiden skriver Philip gärna egna berättelser. Han har bland annat fått en berättelse publicerad i Punktklubben. Eftersom han är så intresserad av dataspel har han flera gånger fått vara testpanel och testat nya spel. När Rädda Barnen testade sin CD-rom om barns rättigheter på Philip slutade det med att han fick vara med som en av rösterna till de tecknade filmsnuttarna på skivan. Han har gett många tidningsintervjuer och också varit med i tv i ungdomsprogrammet ”Tiger” där han berättade om hur det är att vara blind.
Bra föräldrar

Philip tycker att hans föräldrar har varit bra mot honom.

– Jag har fått upptäcka mycket själv. Så har jag också druttat ned i åtskilliga diken men jag har inte skadat mig. Mamma sa bestämt ”Nej!” eller ”Stopp!” om det var något som var farligt. Då visste jag att det var dags att stoppa. Det funkar bra än idag, säger han.

Han vill varna föräldrar till synskadade för att överbeskydda sina barn. Sådana barn blir mesiga, rädda och barnsliga, enligt Philip.

– Man får inte säga, ”Du klarar nog inte det här, bättre att jag gör det själv”, då blir barnet mesigt och överbeskyddat.

Om det är något Philip saknar så är det att kunna springa, själv. Å andra sidan ser han också fördelar med att vara blind.

– Det ordnas mycket aktiviteter för oss, läger och så. Förra sommaren var jag på läger på Gotland, det var superkul!
Mamma

Mamma Christina jobbar på Värmdö Taxi och därför har hon lyckats fixa perfekt hämtning och lämning till skolan med samma chaufför varje dag.

Även om Philip tar för sig av livet och är mycket försigkommen framför datorn och i skolan så är han mötsträvig mot att lära sig nya praktiska saker som att steka korv eller att Rosta mackor. Han är också ganska motsträvig mot fysisk aktivitet.

– Tack vare den nya läraren och hans stora idrottsintresse har Philip börjat röra på sig mer och det tycker jag verkligen är bra, säger Christina.

Familjen påminner också Philip för att få bort ”blindismer” som att pilla sig i ögonen, till exempel.

– Vi har jobbat mycket med det där. Det kan ju nästan se ut som om man är utvecklingsstörd ibland och det är ju onödigt, säger mamma Christina.

Philip gillar inte alls att gå med käpp. Han stönar bara käppen kommer på tal. En gång slängde har till och med ut den genom fönstret.

– Det är ju bara en ful pinne som alla tittar på, säger Philip med avsmak.

Han har två systrar, Emma 18 år och Marie som är 9.

– Vi har en rå men hjärtlig jargong i familjen, säger mamma Christina. Vi skämtar ibland kanske lite rått med Philip också men det skadar honom inte, tvärt om.

De första åren med Philip saknade Christina andra föräldrar att diskutera med. Hon har istället alltid gått på eget sunt förnuft. Hon oroar sig sällan för Philip och hon är helt övertygad om att det kommer att gå bra för honom.

– Däremot funderar jag ibland på när Philip ska ut sent på kvällarna och festa med kompisar. Hur kommer det att bli, säger Christina fundersamt.

Men hon tvekar inte på att Philip så småningom ska flytta hemifrån.

– När han fyller 18 ska han ut! säger hon och skrattar.

Malin Ottosson
Bildtexter:

- Hemma vid datorn i sitt rum skapar Philip Bennefall, 13 år, dataspel, ljud och berättelser som han lägger in på sin hemsida. Han välkomnar alla att titta in på www.fladderfille.cjb.net

- I familjen Bennefalls kök är det full fart. Philip är sugen på mellanmål och lillasyster Marie spelar kort med storasyster Emma (utanför bild).

- Philips mamma Christina Bennefall är övertygad om att Philip kommer att klara sig bra i livet.


SIT accepterar SRF-föräldrars krav på resurscenter
I Föräldrakontakten 1/2003 ställde en grupp föräldrar som samlats av SRF ett antal krav på hur Resurscenter Syn ska fungera i framtiden. Detta med tanke på den flytt som diskuterats.

Sten Vesterman, chef för Specialpedagogiska Institutets östra region, där resurscenter syn ingår, accepterar hela listan.


– Vi tar till oss alla synpunkterna. Vi har träffat föräldrarna vid flera tillfällen. De framför kloka synpunkter i syfte att förbättra verksamheten. Det är viktigt att föräldrarna är med och påverkar. Det är deras barn det handlar om. Vi måste skapa bra förutsättningar för både verksamhet och dialog, säger han.

– Specialpedagogiska Institutet flyttar till Campus Konradsberg hösten 2004, säger Sten Vesterman. Det är alltså regionens ledning, Resurscenter syn i Stockholm, läromedelsverksamheten och den regionala stödorganisationen. Där flyttar vi in i nybyggda och anpassade lokaler. Vi kommer att bli närmaste granne med specialpedagogutbildningen, och räknar med att det blir ett bra samarbete med nära kontakt till lärarutbildning, forskning och utveckling.

– Årskursbesöken förläggs till Hällsboskolan i Sigtuna. Det är en fin liten enplansskola med skog runt om. Där finns goda möjligheter till lek och utomhusvistelse i form av lekpark, fotbollsplan, isbana på vintern samt skog att vandra i. På skolan finns övernattningslägenheter och det är ca 15 minuters bilväg från Arlanda.

– Föräldragruppen har konstruktivt bidragit til att finna goda lösningar, säger Sten Vesterman. De har tittat på Hällsbo och tycker att det är en god miljö för barn- och föräldrabesök. Vi räknar med att det här arbetet ska utvecklas till ett brukarråd som påverkar verksamheten även när flytten är klar.

Adressböcker på punktskrift
Över sorlet kunde man höra:

– Äntligen fick jag min egen filofax. – man kan sätta in komihåglappar på punkt eller svart. – regletten får precis plats i plastfickan. – jag vill också ha en platt nål som kan ligga i boken!

FSBU har fått pengar från SRF för en satsning på punktskrift med reglett.

De familjer som inte tidigare kunnat punktskrift har nu lärt sig och de och de kan både skicka och få vykort på punktskrift från kompisarna. En familj som precis lärt sig punktskrift samt reglettskrivning skickade ett kedjebrev på punkt...

Med detta förstår du som läser att du som har ambitionen kan lära dig att skriva och läsa punkt klarar även detta med reglett där du skriver spegelvänt och baklänges. Detta låter krångligare än vad det är kan vi intyga.

Denna dag – skärtorsdagen – anslöt sig ytterligare två flickor. Ryktet om att göra en personlig adressbok hade spritt sig ända till Skåne.

Resultatet av skärtorsdagens träff är att jag som mamma inte längre behöver vara mellanhand när Nicolina ska ringa en kompis. Tänk att det tog nästan 12 år tills vår dotter fick en egen adressbok. Nu undrar jag varför vi inte gjort detta tidigare, men vi föräldar har ju så mycket med allt jämt så det enklaste dröjde även denna gång allt för länge.

Kicki Pernheim

Punktklubben

söker nya medlemmar!

Läseklubben för barn som läser eller ska lära sig läsa

punktskrift i åldern 5-12 år undrar om det är fler barn

som vill bli medlemmar. Vi saknar särskilt barn i 5-årsåldern!

Vill du anmäla ditt barn eller ha mer information,

skriv till Nina Sjöblom, SRF, 122 88 Enskede, e-post: nina.sjoblom@srfriks.org eller ring 08-552 477 30
Kort & Gott
Stockholms och Gotlands län:
Kortläger med segelfartyget Constantia

Den 6-8 juni seglar 14 barn/ungdomar ut på ett kortläger i Stockholms skärgård med segelfartyget Constantia.


Teaterdag-kollo hos Teater & Dramaskolan 13 – 15 juni

Tycker du om att spela teater, improvisera och leka.

Jobba med dramaäventyr, teaterträning, musik och rörelse.

Prova på radioteater, sagoäventyr, fantasi och trolleri...

Samt ett och annat bus, mycket skratt och roliga minnen.

Då är du mellan 7 och 10 år välkommen till teaterdagkollo hos Teater & Dramaskolan!


Tid 13 - 15/6 kl 9.00 – 12.00

Plats Teater & Dramaskolan Maria Prästgårdsg. 1C

Kostnad 300 kronor

Anmälan till Cecilia Ekstrand, 4624503, senast 15 maj

Välkomna hälsar Magdalena, Tina och Kristine
Idrottsdag lördagen den 14 juni

Vi avslutar vårens idrottsaktiviteter med en idrottsdag på någon idrottsanläggning i Stockholmsområdet. Plats och tid ännu inte bestämd.


Baddag 28 juni

Om vädret tillåter planerar vi en baddag tillsammans med Synskadade föräldragruppen vid något bad i Stockholmstrakten.


Sommarläger på Almåsa 28 juli – 1 augusti

I sommar blir det läger på Almåsa kursgård i Västerhaninge. Almåsa är naturskönt beläget vid Horsfjärden. Vid kursgården kan man bada både inom- och utomhus, åka motordriven flotte, leka, spela spel, göra båtutflykter, ro m m. Andra aktiviteter som kommer att anordnas är bl a ridning, vattenskidor och Gröna Lund.

Kostnad: 800 kronor. Ålder: 7-16 år. Anmälan: Till Cecilia Ekstrand, 4624503
Bowling

Under hösten kommer vi att anordna en bowlingdag tillsammans med Synskadade föräldragruppen.

Hänt inom SRF Stockholms och Gotlands län
SRF Stockholms och Gotlands län anordnade en diskussionskväll med Föräldrautbildningen inom Stockholms läns landsting med Björn Wrangsjö på temat ”Att tampas med tonåringar”, som också är titeln på Björns bok. Han beskrev tonårsutvecklingen och därefter följde en diskussion med inriktning på synskadade tonåringar. Ett femtontal föräldrar var närvarande.
Intressegruppen för föräldrar till barn med CVI (bakre hjärnsynskada) har anordnat en föreläsning med Kerstin Jadne från Specialpedagogiska institutet kring pedagogiska aspekteter på CVI. Ett femtontal föräldrar var samlade för att lyssna till och diskutera med Kerstin.
SRF Stockholms och Gotlands län har genomfört två sång- och rytmikcirklar. Sju barn upp till 3 år samlades fem gånger med Sofia Thoresdotter och fyra barn mellan 6 och 9 år samlades fyra gånger med Ulrika Norelius.
Prova-på-idrotterna har fortsatt med ett klätterväggstillfälle på Idrottshögskolan med sex barn och en friidrottsträning i Solnahallen med fyra barn.
Skicka tips, notiser och annonser senast 26 augusti

Föräldrakontakten, tel 08-39 92 98 – epost jan.wiklund@srfriks.org

Föräldrakonferens på Almåsa
- Hur ska vi organisera oss som föräldrar inom SRF?

- Vilken roll har nya SIT och deras rådgivare, resurscentra osv?


Boka helgen 11-12 oktober redan nu!
Program kommer att skickas ut i slutet av sommaren
SRF Riks/Annika Sahl

Beställ häftet

med tips för föräldrar från SRF Kontorsservice, tel 08-39 90 00, epost kontorsservice@srfriks.org. Sprid det gärna på BVC, syncentraler och ögonkliniker om det inte finns där.
Föräldrakontakten
Rikstidningen för föräldrar till barn med synskador.

Tidningen produceras i samarbete mellan SRF Stockholms och Gotlands distrikt och SRF Synskadades Riksförbund, och kommer ut med fyra nummer per år. Den ges även ut på kassett.

Redaktör: Jan Wiklund

Tel 08-39 92 98

Fax 08-39 93 22

Epost jan.wiklund@srfriks.org

Ansvarig utgivare: Eva Björk

Tel 08-39 91 46



Epost eva.bjork@srfriks.org
Nästa nummer kommer ut i september 2003. Manusstopp 26.8



Verilənlər bazası müəlliflik hüququ ilə müdafiə olunur ©azrefs.org 2016
rəhbərliyinə müraciət

    Ana səhifə