Bortom politisk normalitet? Om underjordens ociviliserade vardagsmotstånd, ”stöld” och nya allmänningar




Yüklə 45.56 Kb.
tarix30.04.2016
ölçüsü45.56 Kb.

Bortom politisk normalitet? Om underjordens ociviliserade vardagsmotstånd, ”stöld” och nya allmänningar

FD Stellan Vinthagen, Göteborgs Universitet



stellan.vinthagen@resistancestudies.org
Det är tämligen vanligt att ”ociviliserade” normbrytare med tiden blir ”civiliserade” normskapare. Vissa blir till och med en del av det nya etablissemanget. Ett exempel är den på 1800-talet föraktade arbetarrörelsen som sedan 1930-talet dominerat svensk politik. Skulle vår tids ”politiska underjord” på liknande vis som tidigare i historien kunna bidra till en demokratisering och förändring av samhället?

Motstånd är maktens skugga, dess undersida och ständiga följeslagare. Den ”privata” vardagen är den offentliga och konventionella politikens underjord, den värld där icke-etablerade former av politik frodas. Vår reflexmässiga syn på all ”stöld” som kriminell, individuell och privat är ett exempel på hur vardagsmotstånd utdefinieras av politikens normalitet. Frågan är om även ”stöld” kan bli en del av en politisk normalitet, en del av den etablerade politiken ovan jord? Och i ett större perspektiv: vilka är förutsättningarna för ett accepterande av okonventionella former av politik?


Politisk underjord”

Den ”politiska underjorden kan sägas bestå av en politik som vanligen varken är godkänd eller tolererad, utan snarare förbjuden av en regim (Tilly 2003: 44-55). En icke-accepterad politisk röst, en opposition som inte accepterar etablerade regler för oppositionell artikulation. Denna typ av politik står per definition i konflikt med politiken i gängse mening.

Den politiska underjorden kommer till uttryck både genom motstånd och genom undvikande av maktrelationer, såväl som i en ”icke-politisk” förklädnad. Som ett dolt eller enbart potentiellt politisk fält är den motståndskraftig mot strikta definitioner (“”hidden transcripts” or ”infra politics”, Scott 1987; 1990). Därmed försvåras maktens och normalitetens kontroll av fältet och dess liv blir just underjordiskt. Underjorden måste relateras till vad som konstrueras som ovanjorden: det normala, synliga, konventionella och etablerade och dess självklara sanningar.

Några av underjordens grupper har undertryckts av hegemonisk makt eller eliter, medan andra frivilligt valt sin marginalisering, som ett tecken på deras sannare sanning och radikalare politik. Några har förblivit i de förvisades rike, som exempelvis de arbetare som försökte stoppa industrialiseringen genom sabotage av maskiner (Ludditerna), medan andra förflyttats till ovanjorden och förvandlats till det nya etablissemanget, såsom rösträttskvinnorna (Suffragetterna) i England eller de kristna som efter 300 års förtryck fick se sin tro bli romarrikets officiella och påbjudna religion. Samtidigt finns det de som tog sig upp och sedan snabbt försvann ned igen, exempelvis den europeiska fascismen.

En central maktmekanism som avgör om en oppositionell aktivitet kommer att betraktas som giltig politik eller inte är den in- och utdefiniering som görs av media och det politiska etablissemanget (Mathiesen 1978; 1982). Stämplandet av vissa som huliganer eller extremister utdefinierar dem från seriös och lika behandling. Sådan gränshantering är central för skyddandet av vad som räknas till en politisk normalitet. Trots att historien visar hur underjordiska gruppers utmaning av den etablerade ovanjorden ofta leder till demokratisering, verkar förtryck, förlöjligande och marginalisering av underjorden vara ett i det närmaste universellt fenomen. När akademiker stämplar politiska rörelser som ”neosekter” (Peterson 1997), ”lågnivåterrorister” (Jervas 2002) eller ”ekoterrorister” (Beck 2007) ger de uttryck för denna hållning. Det är en snabb väg till akademisk framgång, men resultaten är naturligtvis förutsägbara och maktlojala. Här skall vi istället våga oss på en icke-hegemonisk tolkning av stöld som potentiell politisk normalitet.
Vardagsmotståndets politiska ekonomi

Globala förändringar inom den politiska ekonomin skapar en typ av “infotainment telesector” som går från produktion av hårdvara till mjukvara, där konstruktionen av våra behov står i centrum (Barber 1995). Livsstilar är inte längre privata utan blir politiserade.

I en process där medborgare framförallt behandlas som konsumenter av flexibla nätverksföretag inom en globaliserad ekonomi kan individers vardagsmotstånd beskrivas som en politisk kamp. En kamp som inte bara anpassat sin repertoar till dagens politiska ekonomi utan som därtill äger rum vid marknadsexpansionens frontlinje: (re)konstrutionen av individuella livsstilar, identiteter och behov. Bland de till synes själviska eller opolitiska motståndshandlingarna har vi sådana saker som aktivt icke-engagemang på arbetsplatsen, motiverad av lathet, överlevnad, opposition eller illojalitet, något som mycket väl kan tolkas som ett relevant politiskt-ekonomiskt motstånd (se Maier 2005; eller www.maska.nu). Människor som stjäl på jobbet, river ned reklam, tar långa lunchpauser, anmäler sig sjuka eller går på kafé med vänner, osv, minskar faktiskt profitskapandet oberoende av deras motiv. Deras små handlingar av destruktion är inte politiskt artikulerade men likafullt politiska. Om det är en önskvärd eller bra politik är en annan fråga.

”Vardagsmotstånd” går mot den bakgrunden ut på att göra motstånd utan att direkt konfrontera det politiska etablissemanget, att förkläda motståndet och få det att se ut som om du samarbetar, allt för att kunna uppnå (små) fördelar, passivt försvara dina intressen eller minska effekterna av förtryck. Vardagsmotstånd utövas typiskt nog av dem som inte har råd att offentligt konfrontera etablissemanget eftersom de inte är organiserade eller eniga nog att motstå repressionen eller saknar resurser att försvara sig mot en övermäktig motpart. Men man behöver inte vara svag för att använda detta ”weapon of the weak” (Scott 1987). Det kan vara det perfekta vapnet: mikromotståndets mångfaldiga och rörliga nätverk mot dagens globala nätverk av mikromakt (Foucault 1980).

Denna DIY-kultur (Do It Yourself) följer en direktaktionsmodell där du skapar de eftersträvade förändringarna själv, utan att be om lov (Wall 1999:155-162). I det avseendet skiljer den sig fundamentalt från den konventionella representativa politik som dominerar i det moderna samhället. Direktaktioner kan användas i många olika sammanhang, för att bygga direktdemokrati, genomföra upplopp, sabotera företag eller ”befria” hela stadscentra från bilar, liksom att ”stjäla” det du behöver och längtar efter.

Vardagsmotståndet och skapandet av allmänningar


Under medeltiden räknades tjuvar till de mer betydelsefulla grupper som tillhörde den undre världen. De betraktades som syndare, som felande länkar i varats stora kedja och Guds ideala universum, oaktat om de stal på grund av att de var fattiga (McCall 2004). Idag ser vår världsbild annorlunda ut, det är inte längre Gud utan äganderätten man åberopar vid fördömandet av tjuvar. Vi måste komma ihåg att vem som stigmatiseras som tjuven och vem som erkänns som ägaren är beroende av vad vi menar med rättigheter av det här slaget. Etablerade bedömningar är i sig ett politiskt uttryck för en normalitet. Och politiska strider kan verkligen förändra denna normalitet. Således blir dagens tjuvar ibland morgondagens ägare. Så har det i varje fall varit förr. ”Primitiv kapitalism” är en benämning på den tidiga kapitalismen, vilken lika gärna skulle kunna kallas för plundring, utpressning och våldsam beslagtagning.

Moderna underjordstjuvar verkar huvudsakligen via Internet, inom en vidare rörelse av digital aktivism (se Cleaver 1999; Critical Art Ensemble 2001; McCaughey & Ayers 2003; Rheingold 2002). Internets digitala värld är i sig en extra-verklighet (virtuell) som passar en icke-konventionell politik. Och ett intressant särdrag hos just digital stöld är att ”föremålen” inte försvinner; varje kopia är till synes omöjlig att särskilja från originalet. I egentlig mening stjäl de därför inte, även om kopieringen kan vara kriminell. Ett faktum USA:s högsta domstol bekräftat. Ägodelen blir inte beslagtagen, däremot undermineras den intellektuella äganderätten och profiten. Jag tillstår att merparten av digitala stölder utförs av företag som tjänar snabba pengar på kommersiell handel, med kopierade digitala ägodelar (vilket är vanligt i exempelvis Kina och Ryssland), men min artikel fokuserar den icke vinstdrivande och frihetligt politiska delen av detta fenomen.

Högteknologisk kommunikation förändrar de grundläggande förutsättningarna för underjordens politiska rörelser och handlingar. Nya möjligheter att agera uppstår genom länkandet på Internet, genom kameran, mobiltelefonen och filmkameran (”smart mobs”) (Rheingold 2002). Detta har åskådliggjorts i exempelvis Filippinerna 2001, när tusentals demonstranter förenades med hjälp av SMS och fick regimen på fall. Digitala rörelser utför en mängd olika motståndsaktioner via Internets transnationella arena. Ett exempel på en sådan aktivitet är de ”antivarumärkeskampanjer” (anti-branding) som Adbusters och liknande ”mentala miljörörelser” utför, och som destabiliserar transnationella företags varumärken (Lasn 2000; Wettergren 2005). De använder samma reklamstil som de företag de vänder sig mot, de återskapar deras slogans, logotyper och affischer på ett sådant sätt att de vid en första anblick ser ut som den äkta varan. Eller så utför de sina så kallade ”cultural jammings” (kulturella störningar) mot den hegemoniska konsumtionskulturen med andra kreativa och väl utvecklade medel, exempelvis TV-reklam med ”antireklam”. Andra gör mer direkt motstånd och saboterar eller imiterar regimers och företags hemsidor (se arkivet för ”hacked homepages” på www.flashback.se), vissa anordnar ”virtuella sit-ins”, ”elektronisk civil olydnad”, ”Web page defacement” (vanställning av webbsidor) eller ”e-postbombning” och blockerar på så vis andra från ett effektivt Internetanvändande (Klang 2006). Dessa ”digitala krigare” attackerar och stör stora företag, särskilt dem som dominerar cyberrymden, såsom Microsoft, Google och Yahoo.

Gruppen the Yes Men är ett exempel på hur kampen är sammanvävd med tilldragelser i real-världen (”off-line”) och elitpolitiken ovanpå jorden. The Yes Men gör ”identitetskorrigeringar” (eller vad andra skulle kalla identitetsstölder och förfalskningar), de utger sig för att vara representanter för olika företag på Internet eller vid offentliga möten, med syftet att underminera företagens trovärdighet (se ”Yes Men” 2004; www.theyesmen.org). Det första the Yes Men gjorde var att skapa en hemsida för World Trade Organisation, med (mot-)information som ställde den mäktigaste frihandelsorganisationen i dålig dager. Eftersom hemsidan var professionellt gjord trodde många att den representerade det officiella WTO och bjöd därför in dem att tala vid stora konferenser som var reserverade för den politiska ekonomins globala elit. Sålunda fick the Yes Men en möjlighet att företräda WTO och säga det som de ansåg att WTO borde säga offentligt om de vore ärliga med sina syften. Genom att meddela att WTO:s generaldirektör inte kunde komma men att de var glada att kunna erbjuda Dr. Andreas Bichlbaum som talare i stället, kunde de också använda konferensen som en plattform för att argumentera för ”WTO-policyn” att sälja röster online vid nationella val. Röstförsäljningen finns inte (ännu) som WTO-policy men förslaget exponerar organisationens marknadsfundamentalism eftersom det skulle kunna komma från WTO.

Med sina identitetskorrigeringar försöker the Yes Men balansera mellan trovärdig professionalism och skandalös cynism, som exempelvis när de som WTO-representanter framhåller den ekonomiska fördelen med att ha ”distansarbetare” i Afrika, jämfört med det kostsammare traditionella slaveriet. Falska pressreleaser från ekonomiska organisationer är också en del av denna identitetskorrigering. Ett exempel är när ”Dow Chemical” i BBC för första gången någonsin tog på sig det fulla ansvaret för den skada som åsamkats vid den kemiska katastrofen i Bhopal i Indien (vilket i sin tur ledde till en direkt negativ reaktion på aktiemarknaden och tvingade företaget att dementera sin beundransvärda ansvarsfullhet…)

Anonymiteten (om än en förrädisk sådan) på Internet gör det möjligt att utge sig för att vara någon annan än sig själv eller att konstruera nya identiteter, samtidigt som de avancerade kommunikationsnätverken möjliggör samordningen av gigantiska mängder av människor (exempelvis multiredigering av texter med hjälp av Wiki-teknologi, se www.wikipedia.org). Men viktigast av allt är att mer eller mindre alla produktionsverktyg – mjukvara eller program – finns tillgängliga för rörelser att ändra, kopiera och utveckla enligt sina egna behov. Denna historiskt unika situation möjliggör proaktivt motstånd (DIY eller ”abstract hacktivism”, Palmås & von Busch 2006); där kreativa hackers skapar allmän egendom, så kallade digitala allmänningar.

Rörelsen för fri mjukvara (FLOSS: Free/Libre Open Source Software) har skapat program som är tillgänglig för alla (exempelvis GNU/Linux, Ubuntu och Mozilla) genom obetalt och kollektivt samarbete. Efter år av engagemang från tusentals datorentusiaster, kan nu den som vill köra sin dator med enbart fri mjukvara. Till och med vissa nationer, exempelvis Brasilien och Venezuela, bidrar till byggandet av en digital allmänning genom att till stor del ersätta de kommersiella programmen i sin offentliga förvaltning.

Vissa går så långt att de bekämpar det privata ägande som skyddas av copyrightlagar genom att skriva in i sina egna program att det inte är tillåtet att sälja dem för vinnings skull, inte ens som programutvecklare (www.gnu.org). ”Copyleft” eller ”anti-copyright” skyddas på så vis av copyright! (Stallman 2004). Om en regim tar bort det skyddet undermineras den privata äganderätten till kunskap. En riktigt problematisk situation för väktarna av intellektuell äganderätt.

Nedladdning av musik, filmer och spel har blivit en vanlig aktivitet bland yngre generationer, vilket skrämmer nöjesindustrin till att bekämpa dessa ”tjuvar” med hjälp av politisk lobbying, PR, övervakning och rättsprocesser. En upptrappad kamp pågår mellan å ena sidan Piratbyrån och Pirate Bay (en av världens största fildelningssiter) och å andra sidan industrins Antipiratbyrå, Justitiedepartementet, polisen och åklagarmyndigheten. Trots motangrepp från nöjesindustrin och delar av kultureliten, och trots den fällande domen mot föregångaren Napster, några fällande domar mot enskilda personer och det dramatiska försöket att lägga ned Pirate Bay, har de digitala aktivisterna med hjälp av nya metoder gjort fildelandet större än någonsin. Dessa aktivister drivs inte nödvändigtvis av någon politisk ideologi även om Piratbyrån visar att en politisk och rättsfilosofisk argumentation också förekommer. Hacktivister och ”crackers” (de som saboterar hemsidor och sprider virus) kan lika gärna motiveras av entusiasm inför själva digitaliseringen, drömmar om berömmelse, pengar eller risktaganden. De allra flesta i Sveriges största motståndsrörelse – de över en miljon fildelarna – söker helt enkelt gratis musik, film och programvara. Bakom den icke vinstdrivande datorkulturen ligger en gemensam idé om att ”information vill vara fri”, att digital kopiering inte är stöld utan en mänsklig rättighet. När Madonna och Metallica stöttade rättsprocesser mot nedladdning av musik förlorade de många fans.

Skapandet av digitala allmänningar är redan i gång. Även om de inte är färdigutvecklade eller lika avancerade som de kommersiella alternativen så är de tillräckligt bra för att utgöra en verklig utmaning mot de vinstdrivande företagen. Kollektivt ägande håller på att realiseras, inte genom expropriering, utan genom gratis distribution av produktionsmedlen – informationsteknologin inom den nya ekonomin – något den tidiga socialistiska rörelsen drömde om. Dilemmat är förstås hur denna allmänningsrörelse ska kunna erbjuda inte bara gratis mjukvara (program, musik, filmer etc) utan även hårdvara för det sociala livet: datorer såväl som bröd och smör. Inte oväntat finns det redan grupper som experimenterar med lösningar på detta svårare problem.

På Sharewears hemsida (www.shrwr.org) organiserar man produktion och distribution av fria kläder utan regler: begagnade alternativt stulna kläder sys om och ges bort. Det privata ägandet av kläder undermineras och ett alternativ erbjuds, bl a genom modevisningar under devisen: ”Ownership is out of fashion”.

Ett annat exempel är ”proletärt snatteri” (proletarian shoplifting), vilket innebär stöld av basvaror från stora företag. En samling kulturella och konstnärliga motståndshandlingar visas i The Interventionists: Users’ Manual for the Creative Disruption of Everyday Life (Thompson & Scholette 2004). Där finns bland annat the Yomango group från Barcelona, som förespråkar en livsstil som bygger på social olydnad, med en särskild shoppingväska för snattare:


”Denna magiska väska får saker att försvinna. Den är ergonomiskt designad för att vara det perfekta snatteriredskapet. Den är enkel att tillverka och bygger på samma principer som de verktyg som magiker och andra bluffmakare använder. YOMANGO förvandlar rundan i köpcentret till en magisk upplevelse.” (Thompson & Scholette 2004: 108. Översatt från engelska av Glänta).
Yomangos snatterihjälpmedel och Sharewears gratis kläder är två representativa exempel på nätverk för gratis hårdvarudistribution av livsnödvändigheter. Andra nätverk distribuerar överbliven mat från restauranter och affärer (till exempel de soppkök som Food not Bombs och Catholic Workers i USA anordnar); skapar fröbanker för jordbruk (exempelvis den som Vandana Shiva organiserar i Indien, www.navdanya.org); ”återtar” öppna platser och service (ett exempel är www.planka.nu som hjälper resenärer att resa gratis med lokaltrafiken genom ett sorts försäkringssystem mot böter för obetalda resor, ett annat är system för gratis lån av cyklar i storstäder); eller förespråkar kreativa sätt att använda motorvägar utan bil (exempelvis Reclaim the Streets som organiserar gatufester på vägar, www.reclaimthestreets.net).

Tillsammans ger alla dessa rörelser prov på en viktig omfördelning av ägande, resurser, offentliga platser och inkomst. Det är möjligt att se proletärt snatteri, gratis mat, fröbanker, gratis kläder etc som försök att skapa gemensamma hårdvaror, och system för gratis resor etc som gemensam service. Kollektivt ägande av livsnödvändigheterna är också en sorts inkomstdistribution där vinstdrivande företag får mindre och de djärva medborgarna får mer. Även om detta kan uppfattas som en privatiserad rättvisa vidhåller jag att det är en berättigad tolkning att se det som ett skapande av resursgemenskap. Om denna gemenskap utvecklas vidare av starka globala rörelser kommer den att leda till ett slags ”global allmänning”. Antagligen något jordens fattiga majoritet skulle rösta på om det funnits en global demokrati…



Framtiden för dagens politiska underjord


Det är mycket möjligt att den politiska underjorden är den framtida ”överjorden”, den framtida politiska normaliteten. Handlingar som vi idag kallar stöld eller möjligen upplopp, kriminalitet eller liknande, skulle kunna vara vad framtida generationer kommer att erkänna som nödvändiga för skapandet av deras frihet och rättigheter.

Ord som destruktiv, ickepolitisk och odemokratisk är i sig uttryck för den politiska kamp som de beskriver: historiska strider där olika sociala krafter vill bestämma vem och vad som tillhör ”underjorden” respektive ”normaliteten”. Ignorerandet av en mer rationell och välvillig tolkning av stöld är i sig ett politiskt uttryck för den samtida överjordens hegemoni.

Vi kommer knappast att få se några plötsliga förändringar av vad som räknas som politisk ”underjord” respektive ”överjord”, och det finns heller inte några tydliga gränser mellan dem. Men ibland kan det verkligen uppstå ett paradigmskifte. Det som hör till underjorden blir då en del av överjorden, av etablissemanget. Det blir så häpnadsväckande normalt att det rent av är svårt att tänka sig att det inte alltid varit så här. Ett exempel på detta är att över 50 % av världens 200 stater idag har yttrandefrihet, rätten att organisera och demonstrera sitt motstånd mot de styrande, lagar mot tortyr, förbud mot slaveri – vilket bara är några av de saker som många av oss tar för givet och som för bara några generationer sedan betraktades som en avlägsen utopi, en farlig synd eller ett hot mot samhället.

Bland de politiska objekt som kan komma att flyttas upp till överjorden kan vi skilja mellan handlingar, grupper och ämnen. De tidigare förföljda homosexuella är idag en grupp som kommit upp ur underjordens förvisade värld. Miljöfrågan är ett tidigare icke-politiskt ämne som idag tillhör den etablerade politiska dagordningens viktigaste frågor. Ser man till den första kategorin, de underjordiska handlingar som den här artikeln har koncentrerat sig på, kan man urskilja tre varianter som har större eller mindre chans att bli politisk normalitet:




  1. Opolitiska handlingar”: Handlingar som är lagliga och legitima men fortfarande inte normaliserade eller betraktade som ”riktig” politik, trots att de i sig själva bär på en fredlig förändringspotential, exempelvis byggandet av ekologiska byar eller rättvisemärkning av produkter.

  2. Kriminella handlingar”: Handlingar som till en början är illegala och illegitima men som kan komma att legaliseras och legitimeras som samhällelig norm, eftersom de skulle kunna inkorporeras i samhället, exempelvis strejker och fritt religionsutövande vilka historiskt var civil olydnad.

  3. Våldshandlingar”: Extrema handlingar – eller reaktioner mot extrema sociala omständigheter – som blir legitimerade i efterhand, i ljuset av den förändringen, men legaliserade endast i undantagsfall (eftersom de hotar det sociala livet), exempelvis revolutionära mord, försvarsvåld eller krig.

Det förefaller rimligt att placera in vissa av dagens underjordiska aktiviteter i kategori 1 (exempelvis soppkök eller fröbanker) och (viss) vardaglig stöld under kategori 2, medan underjordens oregelbundna men vanliga stadsupplopp (t ex vid EU-toppmötet 2001 i Göteborg) tillhör kategori 3. Det tycks osannolikt att ett samhälle, om ens ett framtida samhälle, skulle komma att acceptera upplopp på samma vis som det har varit möjligt att acceptera strejker. Upplopp är i sig uttryck för våldsam vrede och kaos. De kan dock ses som nödvärn, dvs ett våld som krävs i skydd av högre värden eller eget liv. I ett bredare politiskt sammanhang kan de också fungera som katalysatorer för rättvisa och demokratisk förändring. Just de upplopp som de autonoma rörelserna initierar kan i ett framtida samhälle komma att legitimeras som nödvändiga i en historiskt livsfarlig situation och bidragande till segern över dessa faror. Inte helt orimligt i en värld där enligt FN 100 000 människor dör varje dag på grund av fattigdom trots överflödet av resurser… (Kanske såsom Mandelas förvandling från ”kommunist” och ”terrorist” (på 1960-talet) till ”demokrat” och ”fredskämpe” (på 1990-talet) i det politiska etablissemangets ögon?) Upplopp och våldshandlingar kan alltså ibland legitimeras i efterhand av ovanjordens konventionella normer, som undantag. Men upploppet som handlingsform tillhör nog för alltid underjordens icke-normalitet.

Däremot tror jag verkligen att det finns utrymme nog för den individualiserade inkomst-/ägandedistribution som vi idag kallar stöld att bli en del av en framtida överjord, åtminstone när en sådan handling utförs av icke vinstdrivande grupper eller organisationer och när det handlar om obegränsade tillgångar (såsom digital och intellektuell egendom) eller livsnödvändigheter (som mat, transport och kläder). Det är till exempel inte omöjligt att tänka sig en acceptans av gratis lokaltrafik med syftet att minska bilismen och skydda miljön. Vissa städer har i själva verket redan introducerat sådana system. Jag säger inte att stöld kommer att accepteras eller att jag vet hur det skulle kunna ske (eller ens om det borde ske), jag säger bara att det finns en möjlighet att vissa aktiviteter som vi idag kallar stöld kan komma att legitimeras och kanske till och med legaliseras. Om så sker kommer det att bli precis som tidigare i historien, att den föraktade underjorden blir normalitet.

Men en normalisering av oaccepterad politik är inte bara avhängig de handlingsformer som kommer från underjorden, utan också av reaktionerna från ”överjorden”. I slutändan är det den politiska dynamiken mellan olika sociala krafter som kommer att avgöra vad som hör till underjorden. Denna process kan vara smärtsam och misslyckad. Den bestäms utifrån hur vi, som aktörer i underjorden eller överjorden, kämpar tillsammans med/för/mot makten, det vill säga vilka politiska handlingar vi utför. Även om en handling till synes är fredlig och har potential att fungera som ett demokratiserande motstånd, kan den utvecklas till något som förstör goda samhällsfunktioner eller övergå i våld eller andra former av kränkningar mot människor, beroende på utförande, inställning och andra aktörers behandling av underjordens ”ociviliserade” uttrycksformer.

I slutändan ligger det i underjordens natur att den på något vis finns bortom räckhåll, bortom vår kontroll och kunskap. Vi kan helt enkelt inte veta. Det är också det som gör det så intressant och utmanande. Det gör att den politiska underjorden kan orsaka radikal social förändring.

Referenser


Barber, Benjamin (1995) Jihad vs. McWorld - How Globalism and Tribalism are Reshaping the World, Ballantine Books, New York.

Beck, Colin (2007) ”On the Radical Cusp: Ecoterrorism in the United States, 1998-2005”, Mobilization, Vol. 12, No. 2. pp. 161-176.

Cleaver, Harry (1999) Computer-linked Social Movements and the Global Threat to Capitalism, på http://www.cseweb.org.uk/downloads/cleaver.pdf, (071207).

Critical Art Ensemble (2001) Digital Resistance: Explorations in Tactical Media, New York: Autonomedia.

Foucault, Michel (1980) Power/Knowledge: Selected Interviews and Other Writings 1972–1977, Gordon, Colin (red), New York: Pantheon Books.

Jervas, Gunnar (2002) Terrorismens tid, Stockholm: SNS Förlag.

Klang, Mathias. (2006) Disruptive Technology: Effects of Technology Regulation on Democracy, Doctoral Dissertation, Department of Applied IT, University of Göteborg.

Lasn Kalle (2000) Cultural Jam, Harper Collins Publisher, New York.

Maier, Corinne (2005) Hej lättja! Om konsten och vikten av att göra minsta möjliga på jobbet, Stockholm, Svenska Förlaget.

Mathiesen, Thomas (1978) Den dolda disciplineringen, Göteborg: Korpen.

Mathiesen, Thomas (1982) Makt och motmakt, Göteborg: Korpen.

McCall, Andrew (2004) The Medieval Underworld, Phoneix: Sutton Publishing.

McCaughey, Martha & Ayers, Michael D. (2003) Cyberactivism: Online Activism in Theory and Practice, New York: Routledge.

Palmås, Karl & Otto von Busch (2006) Abstract Hacktivism: The Making of a Hacker Culture, Mute: London. www.hgu.gu.se/item.aspx?id=12773 (071204).

Peterson, Abby (1997) Neo-Sectarianism and Rainbow Coalitions: Youth and the Drama of Immigration in Contemporary Sweden, Aldershot: Ashgate Publishing Ltd.

Rheingold, Howard (2002) Smart Mobs: The Next Social Revolution: Transforming Cultures and Communities in the Age of Instant Access, Perseus Books Group: Cambridge.

Scott, James C (1987) Weapons of the Weak: Everyday Forms of Peasant Resistance, New Haven: Yale University Press.

Scott, James (1990) Domination and the Arts of Resistance: Hidden Transcripts, Yale University Press New Haven.

Stallman, Richard M (2004) Free Software: Free Society, edited by Riyaz Usman, Altermedia: Thrissur, India.

Thompson, Nato & Scholette, Gregory (2004) The Interventionists: Users’ Manual for the Creative Disruption of Everyday Life, Cambridge: The MIT Press & MASS MoCA Publications.

Tilly, Charles (2003) The Politics of Collective Violence, Cambridge: Cambridge University Press.

Wettergren, Åsa (2005) Moving and Jamming: Implications for Social Movement Theory, doktorsavhandling, Karlstad University.



(The) Yes Men: The True Story of the End of the World Trade Organization (2004) The Disinformation Company Ltd: New York.





Verilənlər bazası müəlliflik hüququ ilə müdafiə olunur ©azrefs.org 2016
rəhbərliyinə müraciət

    Ana səhifə